Känsla
Därefter for jag ut till Staffanstorp för att hämta en sadel hos S. då min ligger så dåligt nu att den inte funkar att rida i. Hon har ändrat sig så otroligt mycket och sadeln har blivit för smal.
Därefter var jag på ikea, alldeles ensam, oj vad underligt det kändes...där brukar man ju alltid strosa runt med någon annan. Dock var det skönt och jag var effektiv som sjutton. Eller okej, effektiv är fel ord för jag köpte def. inte det jag skulle ha utan istället en himla massa andra saker. Notan blev betydligt högre också för den delen och jag packade in alla grejer i bilen utom den hylla jag åkte dit för att köpa. (Bra jobbat Sara!).
Sen åkte jag tillbaka till stallet och red. Sadeln jag fått låna tills min nya kommer är lite annorlunda mot den utprovade, men den var bra mycket bättre än min Röösli. Pärlan var underbar! Jättefin, lydig och mjuk. Så otroligt härligt att hitta tillbaka till den känslan, jag har saknat den. A. tittade lite när jag red och även hon såg skillnaden. Fick mig en pik angående min handled jag gärna viker utåt på ngt konstigt vis. Resten av mina brister är jag medveten om själv så det orkar hon knappt tjata om längre, haha!
I morgon får hon vila, risken är nog stor att hon får lite träningsvärk efter idag, hela rörelsemönstret var annorlunda säkert både beroende på sadeln och skorna!
Nu är det dags att mysa och se klart på Let´s Dance i sällskap med glass!
Denna veckan har varit överlag BRA, så otroligt skönt efter förra veckans riktiga dipp...
Virrvarr
Jag är en sådan som vill veta allt i god tid, jag vill planera och jag vill vara trygg i det som kommer att hända. Givtevis vet jag att det är en omöjlighet att alltid kunna planera och veta, men i den möjligaste mån vill jag ha det på det viset.
Den sista tiden, sedan i september har jag levt på ett helt annat sätt, i en total ovisshet. Jag avskydde den till en början, jag kämpade för att hitta något att vara trygg i. Men så småningom insåg jag att ingenting hände och jag slutade att tro och hoppas till viss del. Där fick andra gå in och göra det åt mig. För jag kände att det inte skulle spela någon roll vad jag än gjorde, för jag kom till en punkt där jag insåg och tänkte ungefär att "jag får väl acceptera att leva så här resten av livet, det kvittar". Tillslut började jag att hoppas lite igen, väldigt lite, men åtminstone en del av hopp väcktes igen. Nu är jag dock på precis samma ställe igen, tillbaka i en situation som känns ganska hopplös. För jag vet ingenting. Det skrämmer mig och gör mig förtvivlad.
För någonstans kan jag inte låta bli att tänka på allting jag har förlorat, på allting jag hade kunnat göra, på allting jag hade velat göra om till det bättre. Det gör så ont. Men det jobbigaste av allt, är nog att inse hur mycket tid det är jag har förlorat. Så mycket tid jag hade kunnat spendera på något annat.
Återigen står jag där. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Men vet ni vad? Jag vill inte vara fast. Jag vill inte stanna här och jag vill inte acceptera det.
Men det är ju så fruktansvärt svårt.
Att vara stark
Det största bekymret jag haft och fortfarande har som är kopplat till ätstörningen och egentligen andra typer av svårigheter också, är att släppa på fasaden.
Under tiden jag var i Lund fick jag ständiga påminnelser om att "släppa masken". Jag skrattar hellre än gråter och ska sanningen fram gråter jag väldigt sällan. Någon gång i månaden och ibland inte ens det. Jag biter ihop helt enkelt. Det är både på gott och ont detta. Ibland önskar jag att jag hade haft lättare för att öppna mig, lättare för att prata om mina tankar och känslor, lättare för att bara få vara.
Jag har en förmåga att skratta och skämta bort problemen. När jag berättar för folk som kanske är relativt ovetande (dels beroende på det positiva sken jag oftast visar upp), så gör jag det med ett leende på läpparna nästan. Som att jag skulle tycka att det var något trevligt. Men det ska jag klargöra för er, att så är inte fallet.
Jag skäms och tycker det är fruktansvärt jobbigt och skulle egentligen vilja att omvärlden kunde få se det.
Men som alltid, jag biter ihop. Jag kan ta väldigt mycket.
Det största problemet med att bete sig så som jag gör när jag pratar om det är väl att jag dels inte alltid blir tagen på allvar men framförallt att jag egentligen både grundlurar mig själv och personen i fråga jag pratar med.
Det är egentligen ganska sorgligt och väldigt dumt. Men det är väl också någon form av försvarsmekanism. Att inte vilja beröra det som är jobbigt på ett sätt som kan få allt ännu jobbigare för en stund.
Därför väljer jag för det mesta att köra järnet, fram tills det en dag inte går längre och jag då låter det rasa, för en stund iaf. Sen fortsätter jag likadant igen.
Det som är bra nu är väl att jag börjar få alltmer insikt i detta. Men frågan är då vad jag ska göra åt det. Jag har ju ingen lust att förändra det folk uppfattar med att jag sprider glädje och energi typ...
Nå väl, jag grubblar väl för mycket som vanligt.
Kram.
Capio
Har fått nya mål till nästa vecka som jag då ska ha klarat av. Blir tufft, men det ska gå!
Nu ska jag snart bege mig av till stallet för att rida min häst och ev. en till, får se hur långt jag orkar och hur mycket tid jag har.
Kram.
Capio och brödbak
Jag har inte stressat ett dugg, alldeles ljuvligt! Tagit allting i min takt och stängt av omvärlden lite grann. Jag behöver det ibland, att få vara osocial en stund och bara få vara. Ni som känner mig vet vad jag menar.
Kollade ett avsnitt DH i morse, gick en promenad med Ville och beställde lite förstoringar på ett par foton på Pärlan.
Idag tog jag tag i något jag dragit mig för länge, att rida ut! Givetvis har jag ridit ute ett par gånger denna vintern, men det har varit så mycket snö, så halt och mörkt. Eftersom min häst dessutom befunnit sig i en trots-period har jag valt att lägga mer tid på att få igenom allt det grundläggande i ridhuset där jag kan stanna för det mesta!
Idag gjorde jag dessutom ngt som jag inte gjort på ett år, jag satte på en graman, inte alls för att hon ska "gå på tygeln" utan mer som en livlina. För det är inte lätt när min häst som väger ca 550-600 kg mer än mig reser sig, tvärvänder och sticker. Jag kände att det var dags att ta tag i detta nu och få henne att inse att hon kanske ska vara snäll mot mig.
Jag kan tala om att det var tur att jag hade den, annars hade jag inte kommit långt när hon reste sig rätt upp i backen, åh vad sur jag blev på henne. När hon tillslut upptäckte att det inte gick att vända när jag tog tag i den gav hon sig och var en ängel resten av turen. Så, i detta fallet lät jag gramanen vara en livlina för oss båda och inte något annat.
För övrigt hade vi en mysig runda trots all dum is.
Och så kom vi dit, till det jag fasar över och jag tänker inte gå in på några detaljer här. Vill ni veta mer så får ni fråga mig. På fredag är det dags igen...och helt ärligt, jag vet inte vad jag vill längre, jag är så galet trött på allting just nu som har med det att göra.
För att skingra tankarna har jag lyckats baka ett bröd, eller okej, det är i ugnen nu så än vet vi inte hurevida det blir lyckat eller ej, men ändå!
Positivitet
Det är nog meningen att jag ska vara bitter idag.
Omotiverande
Jag är för tillfället väldigt vilsen, det känns som att jag liksom bara går och går utan att komma någon vart. Som att jag håller på att fastna här totalt. Jag känner mig så oförmögen att göra någonting mer åt det just nu. För hur mycket orkar man egentligen kämpa?
Nu har jag under flera månader bara gått och dragit fötterna efter mig samtidigt som jag inväntat det där tillfället då allting bara ska bli bra. Dock har jag nu insett att det tillfället vägrar komma. Just nu är jag sugen på att sluta försöka, för det känns som att det nästan inte spelar någon roll längre. Jag klarar ju mig så här. Jag mår okej och det funkar okej, just nu.
Att börja i behandling, IGEN, är väldigt påfrestande. Det är något jag helst av allt undviker. Men samtidigt ät vetskapen om att inte kunna bli frisk utan där och påtalar att det nog inte är ett så klokt beslut att avstå. Men, då är frågan hur mycket man orkar kämpa för att ens komma till en behandling. Det känns som att hela den här sjukvårds-apparaten motarbetar mig. Det är så jobbigt att behöva "slåss för sin sak".
Jag kan inte låta bli att tänka på all tid jag har förlorat nu, igen. Det gör så ont. Hur mycket står man ut med? Vad ska man behöva göra för att någon ska förstå?
Ja, jag är galet modstulen, låt mig få vara det....en liten stund iaf.
Lyckorus
Anledningen till att jag kände så här igår var givetvis min fantastiska lilla häst.
Jag åkte ner relativt sent till ridhuset och red, mina ambitioner var att det skulle vara relativt lugnt där, men varför skulle det vara det? Jo, så jag försökte så gott det gick att styra runt på min häst utan att vara ivägen för alla andra (som dock kan vara i vägen de också). Alltså, jag är så fruktansvärt lättretligt på sådant när jag rider, jag kräver plats och har så svårt att acceptera att någon rider rätt in framför mig. Detta året kan jag iaf stanna lite bättre.
Nå väl, min häst jobbade på riktigt bra trots allt folk, alla hästar och tränare. Hon var lätt, fin och helt genomsläpplig i båda sidorna. Jag var nöjd redan när jag skulle gå ut och glad för att hon är så duktig i allt kaos.
När jag öppnade dörren kom M. ner från läktaren och fullkomligt öste beröm över mig. "Åh vad fin hon har blivit Sara, det är så roligt att se för det är en riktigt fin häst. Hon bara dansar fram nu och ni är så perfekta tillsammans". Jag blir så generad, haha, men vad jag strålade och skrattade och tackade. Sen kunde jag inte sluta le på timmar ungefär och somnade med ett leende på läpparna.
Idag begav vi oss till ett annat ridhus för att miljöträna lite. Mamma följde med som stöd och Pärlan skötte sig...utmärkt. Känns bra att hon får vara ute och åka lite nu så hon blir världsvan (okej, Skåne-van).
Jobbade i morse också, började redan sju och slutade redan elva så dagen har varit effektiv hittills.
Nu ska jag bege ge mig till en fin vän, kvällsfika och kaffe tillsammans.
Kram på er.
Hjälpa eller stjälpa?
Åh vad jag är trött på allting som har med sjukvården att göra. Jag har i princip inget tillit kvar till dem. Jag får ständigt bevisat motsatsen. Jag känner mig dum som trots allt fortsatt att hoppas. Det är vansinnigt.
Jag fick ett samtal idag och jag visste helt ärligt inte vad jag skulle ta mig till. En underbar pappa ringde mig och klargjorde att detta inte är okej längre, nu ska vi bara gå vidare med detta. I vissa stunder ångrar jag att jag överhuvudtaget satte min fot på ÄSC i Lund.
Pärlan
Okej, angående kommentaren jag fick känner jag att jag måste klargöra en del saker.
För det första, min häst är den finaste i världen i mina ögon och jag skulle inte byta ut henne mot någon annan, jag älskar henne djupt. De som känner mig vet att så är fallet och när jag väl börjat prata om henne kan jag prata tills någon annan avbryter (om de ens lyckas med det).
Pärlan är 4 år på filmen, blir 5 nu till våren och vi har lååångt kvar i utbildningen men är på god väg. Jag vet inte om alla är medvetna om att detta är en ung häst.
Jag ska vara tydlig med att tala om att jag vet om mina brister i ridningen, vilka jag dessutom är väldigt bra på att påtala för mig själv. Jag är för svag i min skänkel ofta, jag tittar gärna ner, jag vrider gärna in tån så att underskänkeln släpper, jag blir lätt för statisk i min hand och jag viker mig gärna i sidan i vänster-varvet. Jag skulle kunna hålla på länge. Brister har vi alla men så länge man är medveten om dem har man förmågan och möjligheten att göra något åt dessa!
Jag har heller inte sagt att jag är bättre än någon annan, för om sanningen ska fram har jag haft ett ruggigt dåligt självförtroende vad gäller min ridning fram tills för ett par år sedan. Då jag fick chansen att rida andras hästar, utbilda och tävla. Detta har jag gjort gratis och av den enkla anledningen; Jag älskar det!
Varje dag är till för att man ska lära sig något nytt och jag vägrar tro att det inte går att utvecklas ständigt.
Hade jag fått en sådan här kommentar för ett par år sedan, hade jag nog dykt rätt ner och enbart nedvärderat mig själv. Men nu idag, väljer jag att strunta i dennes åsikt. För det rör mig inte i ryggen längre, jag har blivit härdad (på gott och ont).
Jag väljer att lyssna på min tränare, två tyska tränare, vänner, beridare, domare, unghästutbildare, sadelutprovare, veterinär och alla söta ponnytjejer och deras föräldrar!
Jag vet att min häst är fin, jag älskar henne och hon har goda förutsättningar för framtiden. Jag gör allt jag kan för att förvalta henne och ta oss vidare mot nya mål.
Kommentarer
Hej! Hittade din blogg via en annan blogg som du gjort inlägg på.
Ja, det ser onekligen stelt och lamt ut på filmen från träningen. Du är helt låst i ditt bäcken och det gör ju att även din häst blir låst i rygg och bäcken.
Effektivitet
Den här dagen har bara runnit iväg. Vaknade helt dyblöt och kallsvettig, usch... Idag var det dags för träning igen med Pärlan. Madame har en hel del åsikter om saker och ting nu och bara måste hitta på lite hyss ibland. Frågar ni henne tror jag att hon har jätteroligt, frågar ni mig så har jag motsatsen. Men jag har nog aldrig haft så lätt att förlåta ngn levande varelse som jag kan förlåta henne, jag hinner knappt bli arg innan hon får beröm igen.
Det som glädjer mig absolut mest ju nu är att hennes galopp har blivit så fantastiskt mycket bättre, oj vad fint hon galopperade idag och jag njöt. Vi kämpar vidare med öppnor och skänkelvikningar och det blir bättre och stadigare för varje gång.
Sen är det ju det här lite mer tråkiga, att hon mer än gärna bara eldar iväg från mig när vi inte har samma åsikt. A. red lite på henne idag och konstaterade att inte heller hon hade så mycket att sätta emot. Så återigen Sara, rid med benen för sjutton och håll huvudet högt! Kurts ord maler i huvudet "YOU HAVE TO RIDE WITH YOUR LEGS, THE HORSE IS WAITING". Det är knepigt det där, det är så mycket som sitter i mitt huvud sen förra året när det enbart gick ut på att försöka stanna...typ. Jag måste tänka om och våga bli ännu mer aktiv än vad jag redan blivit. För vet ni...jag har suttit så otroligt stilla att min häst blivit lika stilla och det är def. inte bra. Men det blir bättre igen.
Men oj vad jag älskar min lilla häst, hon betyder så fantastiskt mycket. Igår var L. i ridhuset och kunde inte låta bli att tala om hur fin min häst hade blivit. Jag blir lika glad varenda gång jag får höra detta, det känns skönt att få bekräftelse på att man är på rätt väg.
Min underbara häst.
För övrigt så har jag nu städat som en dåre hela eftermiddagen, kört iväg med skräp och tvättat. Nu har jag hunnit duscha och intagit myskläderna för nu vägrar jag lyfta ett finger till!
Pärlan
Att våga
Vi diskuterade mycket denna eftermiddagen, minnen och annat och såhär i efterhand kunde vi tillåta oss att skratta åt mkt av eländet. Skratta åt bråk om ostskivor, näringsdrycker och alla obegåvade kommentarer från behandlare.
Vi berörde också ett ämne som är så svårt, det här med att bli frisk, en gång för alla. För det är nog svårt att förstå för dem som står vid sidan om, som bara ser eländet utifrån och egentligen inte alls kan sätta sig in i situationen, att det inte "bara är att bestämma sig" och sedan vara målinriktad hela vägen.
För det kan jag tala om för er som inte vet, att så är inte fallet. Det är en ganska bitter sanning och jag hade önskat att det faktiskt var så, att man en dag bestämde sig och därefter stannade motiverad hela vägen.
Men det svänger, hela tiden och ofta kan det te sig vara ett fullkomligt virrvarr av känslor som slåss för att ta plats.
Att ha en ätstörning är lite bitterljuvt uttalat som "att ha en falsk vän". En vän som man beundrar på många sätt, som man ser upp till och som man så gärna vill leva upp till. Samtidigt vet man att detta inte är sant, att allt bara är en fasad och att det egentligen vilar ett monster bakom den där fasaden. Men på något vis väljer man ändå vid otrygga tillfällen att lita på denna falska illusion av att allting blir bättre om man bara stannar kvar med sin "vän".
För sårbar är man och varje dag är en kamp.
Man slits i förtvivlan mellan att vilja bli frisk och slippa allting som har med sjukdomen att göra. Samtidigt som man är så otroligt rädd att släppa den "vän" man så länge haft vid sin sida, som talat om att man duger eller gör något bra om man bara gör som det sjuka vill.
Ena dagen kan man ha siktet inställt på att bli frisk och vara övertygad om att det är det enda rätta, medans man redan nästa dag kan börja tvivla. Tvivla på om man faktiskt vill, eller om man är redo, att det kanske vore enklare att leva i det sjuka, för det kanske inte är så sjukt egentligen? Det kanske rent utav är ganska normalt?
Sanningen är att man aldrig "blir redo" för att bli frisk, för går man och väntar på det kan man nog vänta hela livet. Det gäller att fatta ett beslut själv, det gäller att inse vad man har att vinna på att bli frisk och därefter bestämma sig för att fullfölja det.
Det är dock ingen som sagt att man inte får vackla, det är okej, för varje dag är man inte motiverad men trots det får man inte tillåta sig själv att titta bakåt. Det är din framtid i ditt liv och du är den som har möjlighet att påverka den!
