Omotiverande
Nu ska jag ägna ett inlägg åt att sprida negativ energi, för just nu känner jag mig påtagligt negativ och har för tillfället ingen större lust att förändra det heller. Oj vilken bitter människa tänker ni alla, och varsågoda tyck och tänk, men håll det gärna för er själva.
Jag är för tillfället väldigt vilsen, det känns som att jag liksom bara går och går utan att komma någon vart. Som att jag håller på att fastna här totalt. Jag känner mig så oförmögen att göra någonting mer åt det just nu. För hur mycket orkar man egentligen kämpa?
Nu har jag under flera månader bara gått och dragit fötterna efter mig samtidigt som jag inväntat det där tillfället då allting bara ska bli bra. Dock har jag nu insett att det tillfället vägrar komma. Just nu är jag sugen på att sluta försöka, för det känns som att det nästan inte spelar någon roll längre. Jag klarar ju mig så här. Jag mår okej och det funkar okej, just nu.
Att börja i behandling, IGEN, är väldigt påfrestande. Det är något jag helst av allt undviker. Men samtidigt ät vetskapen om att inte kunna bli frisk utan där och påtalar att det nog inte är ett så klokt beslut att avstå. Men, då är frågan hur mycket man orkar kämpa för att ens komma till en behandling. Det känns som att hela den här sjukvårds-apparaten motarbetar mig. Det är så jobbigt att behöva "slåss för sin sak".
Jag kan inte låta bli att tänka på all tid jag har förlorat nu, igen. Det gör så ont. Hur mycket står man ut med? Vad ska man behöva göra för att någon ska förstå?
Ja, jag är galet modstulen, låt mig få vara det....en liten stund iaf.
Jag är för tillfället väldigt vilsen, det känns som att jag liksom bara går och går utan att komma någon vart. Som att jag håller på att fastna här totalt. Jag känner mig så oförmögen att göra någonting mer åt det just nu. För hur mycket orkar man egentligen kämpa?
Nu har jag under flera månader bara gått och dragit fötterna efter mig samtidigt som jag inväntat det där tillfället då allting bara ska bli bra. Dock har jag nu insett att det tillfället vägrar komma. Just nu är jag sugen på att sluta försöka, för det känns som att det nästan inte spelar någon roll längre. Jag klarar ju mig så här. Jag mår okej och det funkar okej, just nu.
Att börja i behandling, IGEN, är väldigt påfrestande. Det är något jag helst av allt undviker. Men samtidigt ät vetskapen om att inte kunna bli frisk utan där och påtalar att det nog inte är ett så klokt beslut att avstå. Men, då är frågan hur mycket man orkar kämpa för att ens komma till en behandling. Det känns som att hela den här sjukvårds-apparaten motarbetar mig. Det är så jobbigt att behöva "slåss för sin sak".
Jag kan inte låta bli att tänka på all tid jag har förlorat nu, igen. Det gör så ont. Hur mycket står man ut med? Vad ska man behöva göra för att någon ska förstå?
Ja, jag är galet modstulen, låt mig få vara det....en liten stund iaf.
Kommentarer
