Saras tänkta tankar

Det största bekymret jag haft och fortfarande har som är kopplat till ätstörningen och egentligen andra typer av svårigheter också, är att släppa på fasaden.
Under tiden jag var i Lund fick jag ständiga påminnelser om att "släppa masken". Jag skrattar hellre än gråter och ska sanningen fram gråter jag väldigt sällan. Någon gång i månaden och ibland inte ens det. Jag biter ihop helt enkelt. Det är både på gott och ont detta. Ibland önskar jag att jag hade haft lättare för att öppna mig, lättare för att prata om mina tankar och känslor, lättare för att bara få vara.
Jag har en förmåga att skratta och skämta bort problemen. När jag berättar för folk som kanske är relativt ovetande (dels beroende på det positiva sken jag oftast visar upp), så gör jag det med ett leende på läpparna nästan. Som att jag skulle tycka att det var något trevligt. Men det ska jag klargöra för er, att så är inte fallet.
Jag skäms och tycker det är fruktansvärt jobbigt och skulle egentligen vilja att omvärlden kunde få se det.
Men som alltid, jag biter ihop. Jag kan ta väldigt mycket.

Det största problemet med att bete sig så som jag gör när jag pratar om det är väl att jag dels inte alltid blir tagen på allvar men framförallt att jag egentligen både grundlurar mig själv och personen i fråga jag pratar med.
Det är egentligen ganska sorgligt och väldigt dumt. Men det är väl också någon form av försvarsmekanism. Att inte vilja beröra det som är jobbigt på ett sätt som kan få allt ännu jobbigare för en stund.
Därför väljer jag för det mesta att köra järnet, fram tills det en dag inte går längre och jag då låter det rasa, för en stund iaf. Sen fortsätter jag likadant igen.

Det som är bra nu är väl att jag börjar få alltmer insikt i detta. Men frågan är då vad jag ska göra åt det. Jag har ju ingen lust att förändra det folk uppfattar med att jag sprider glädje och energi typ...

Nå väl, jag grubblar väl för mycket som vanligt.

Kram.