Saras tänkta tankar

I vissa stunder inser jag att det finns så mycket i mitt liv som är utav en alldeles obeskrivlig betydelse, saker jag aldrig någonsin skulle kunna offra för att kunna stanna kvar i det sjuka. Igår skrattade jag nästan åt mig själv, just av den anledningen att jag ibland inte riktigt resonerar över hur mycket jag förstör för mig själv när jag ger vika för ångesten.
Anledningen till att jag kände så här igår var givetvis min fantastiska lilla häst.

Jag åkte ner relativt sent till ridhuset och red, mina ambitioner var att det skulle vara relativt lugnt där, men varför skulle det vara det? Jo, så jag försökte så gott det gick att styra runt på min häst utan att vara ivägen för alla andra (som dock kan vara i vägen de också). Alltså, jag är så fruktansvärt lättretligt på sådant när jag rider, jag kräver plats och har så svårt att acceptera att någon rider rätt in framför mig. Detta året kan jag iaf stanna lite bättre.
Nå väl, min häst jobbade på riktigt bra trots allt folk, alla hästar och tränare. Hon var lätt, fin och helt genomsläpplig i båda sidorna. Jag var nöjd redan när jag skulle gå ut och glad för att hon är så duktig i allt kaos.
När jag öppnade dörren kom M. ner från läktaren och fullkomligt öste beröm över mig. "Åh vad fin hon har blivit Sara, det är så roligt att se för det är en riktigt fin häst. Hon bara dansar fram nu och ni är så perfekta tillsammans". Jag blir så generad, haha, men vad jag strålade och skrattade och tackade. Sen kunde jag inte sluta le på timmar ungefär och somnade med ett leende på läpparna.

Idag begav vi oss till ett annat ridhus för att miljöträna lite. Mamma följde med som stöd och Pärlan skötte sig...utmärkt. Känns bra att hon får vara ute och åka lite nu så hon blir världsvan (okej, Skåne-van).

Jobbade i morse också, började redan sju och slutade redan elva så dagen har varit effektiv hittills.
Nu ska jag bege ge mig till en fin vän, kvällsfika och kaffe tillsammans.

Kram på er.