Hopp
Röjde lite här hemma på förmiddagen sen for jag iväg till stallet och fixade färdigt allt där. Åkte hem igen och städade bilen, så otroligt skönt att ha gjort det, det var nödvändigt. Efter en hel vinter som stallbil och ha dragit släp flera dagar i veckan var det relativt nerskitat i hela bilen. Men nu är det gjort!
Jag kom till och med i tid in till Lund och fikade med Sara. Jag är för övrigt ganska dålig på det här med tider...men det vet ni alla om som känner mig. Man brukar få lägga till minst 5-10 min om jag säger en tid, dåligt...jag vet, men jag jobbar på det!
En tur till Flädie hann vi också, det är liksom obligatoriskt att åka dit och uppdatera sig med jämna mellanrum (typ varje-varannan vecka).
Åkte tillbaka till stallet nu på kvällen och körde ner till ridhuset med Pärlan. Snäll som Anna är stannade hon kvar efter att hon ridit och tittade på min sadel som jag haft lite bry med och lite grann på ridningen. Det mesta funkade idag och det kändes BRA.
Nu är Krille här och jag har lagat mat åt oss, pasta och köttfärssås och tro det eller ej men vi åt vanlig pasta! Ni vet sån där vit som vanliga människor brukar tycka om, och det är helt okej!
Kram!
Att låta omgivningen bestämma?
Så istället för att åka till ridhuset som jag tänkt fick hon gå ut i hagen direkt...dock verkade inte hon särskilt missnöjd med det utan lekte glatt med hinken som var fylld med is istället för vatten (vattenkopparna i hagarna fungerar ju def. inte i kylan). När hon sedan istället för is fick vatten kom hon fram till att det var mycket roligare att plaska i det än att leka med isen och roade sig glatt på egen hand.
Nå väl. Jag saknar verkligen mina föräldrar nu. Jag vill att de ska vara här hos mig. Krama mig, trösta mig och säga att allting kommer att bli bra. Säga att jag ska lita på mig själv och göra det jag vill.
Men nej, jag gråter inte, jag visar inte att jag är ledsen. Jag biter ihop. Jämt jämt jämt denna fasad, denna mask. Jag sväljer allt. Trots att jag egentligen inte står ut. Därigenom finns det bara en person att beskylla, mig själv.
Jag är så otroligt trött på att lyssna till vad alla andra tycker om mig, vad jag gör eller inte gör, vad jag borde göra osv. Det är inte en gång i månaden eller en gång i veckan. Nej, nu mer tillhör det vardagen. Just nu orkar jag inte med det. Är det inte mitt liv? Är det inte mina val? Mina beslut?
Jag är så evinnerligt less på att alltid få höra motsatsen. Att inte tillåtas göra det jag vill. Det jag anser är bra.
Idag ville jag sjunka igenom jorden, jag ville springa därifrån, skrika att ingen ändå inte fattar någonting och bara sätta mig och storgråta i min ensamhet. För att sedan torka tårarna och köra mitt eget race.
Givetvis skulle jag aldrig få för mig något av detta i en sådan situation som jag hamnade i idag. Dock var jag relativt tydlig med att agera som en barnunge "jag tänker inte", "jag ska inte", "jag vill inte". Jag kände mig så fruktansvärt underlägsen och så ensam. Ingen som stod bakom mig i det JAG vill. Utan ständigt detta vad alla andra vill. Oavsett vad jag säger eller gör så vill ingen tro mig. Ingen litar på mig. Det gör så kopiöst jävla ont.
Efter att ha suttit på den där stolen i en evighet då jag dessutom borde ha jobbat bad jag om att få gå därifrån, för jag orkade helt enkelt inte sitta där och höra allting.
Jag vet att det enbart är i all välmeningen. Men just nu vill jag bara få vara ifred. Åtminstone från dem som försöker driva mig åt det jag inte vill. Inte just nu.
Att en del dessutom uttalar sig om så mycket de trots allt vet ytterst lite om. Det är också något jag har svårt att förstå. Fråga gärna, men jag väljer själv huruvida jag vill svara eller berätta. Men tro inte att ni vet mer än vad ni gör.
Okej, nu har jag gnällt tillräckligt för idag. Jag vill ju bara ha mitt liv. Jag vill jobba - NU, jag vill börja plugga - SNART. Jag vill inte lägga ner med tid på detta. Kan ingen bara förstå det...?
Det kan ju faktiskt vara så att det löser sig själv?
Felfelfel
Jag blir så ledsen av att ständigt få höra allt jag gör fel med min häst. FELFELFEL. I andras ögon.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.
Nu ska jag åka och rida min häst i ridhuset (vad hemsk jag är som rider inne idag...)
Jag älskar mig själv idag, för övrigt, men det vet ni ju att jag alltid gör...mer än vanligt.
Funderingar
Man får väldigt mycket tid att tänka när man är ensam. Det har sina för- och nackdelar. Dock inser jag att jag har fått en hel del insikt på senare tid (läs år). Trots allt har jag ägnat min ätstörning 10 år, förstår ni? Det är sorgligt länge och det gör ont i mig att behöva inse det. För det är trots allt inget jag längre kan förneka.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om allting som hänt, om hur allt började, allt som hänt under tiden, behandlingar, läkare, mediciner och en hel massa annat som är alltför privat att ta upp här. Det skulle nog kunna ge mig ännu mer insik i allting, men det skulle också vara något fruktansvärt jobbigt. En del saker vill jag bara lägga bakom mig och glömma. Jag vill inte bli påmind och är nog rädd för att bli det då jag inte vet hur jag ska bemöta det och hur jag kommer att reagera.
Jag kan önska att någon hade sett mer från början, eller jag vet att folk såg, men ingen vågade riktigt och det har jag full förståelse för. Jag var enormt bra på att släta över allt, bita ihop och köra järnet. Inte ens den dagen de tog gymnastiken ifrån mig grät jag. Jag orkade inte gråta, det hjälpte inte. Det var första gången jag valde att lita på någon och jag blev sviken. Det jobbiga är att jag minns det så väl. Jag minns ensamheten, hopplösheten och ångesten.
Då var jag 14 år och väldigt vilsen i livet. Enda sen jag var 9 hade jag levt med så fruktansvärda tvångstankar och tvångshandlingar som upptog hela kvällarna här hemma. Jag åsamkade ett kaos hemma. Alla i min familj blev drabbade. Jag minns hur pappa satt uppe och vaktade badrummet för att jag inte skulle fastna alltför länge (timmar), allting skulle vara perfekt och jag kunde inte ändra på något utan allt skulle vara likadant varje kväll. Förstår ni vilken ångest detta innebar att leva med som barn? Jag tror det är svårt att förstå om man inte har varit där själv. Alla har någon gång haft en tvångstanke eller något man "måste göra ett visst antal gånger", eller "på ett visst sätt". Jag hade det så, fast i mycket större skala. I så stor skala att jag kallades sjuk.
Jag mådde dåligt. Mamma och pappa var oroliga och min syster sa ingenting. Jag tror inte att hon förstod så mycket till en början. Den tvångstanke som skadade mig mest under denna tid var nog den som tvingade mig att vara vaken till 00.00 varje natt. Det var livsfarligt för mig att somna tidigare. Jag var alltså 11 år ungefär när den infann sig och jag sov väldigt lite för att vara i den åldern. Vilket givetvis gav konsekvenser. Jag mådde så illa hela dagarna och var trött jämt. Vi åkte fram och tillbaka till läkare, jag var borta från skolan men ingen förstod vad det egentliga problemet var - ångest, för lite sömn och rädsla. Jag klandrar ingen, för jag sa inget och de gjorde vad de kunde.
Frågar man min mamma anser hon att min ätstörning tog fart redan när jag var 11 år, jag minns inte hur det var då. Dock minns jag att jag blev restriktiv med kosten då. Jag slutade äta korv, slutade äta griskött och valde bort mer livsmedel för att sedan sluta äta rött kött helt.
I sjuan började jag ifrågasätta mig själv mer. Vad jag hade gjort för att behöva ha det så här. Jag önskade att någon kunde förstå. Ingen som de på BUP som bara förstörde när jag var 12 år och var där första gången. Jag önskar att någon kunde se. Men istället för att ge mer av mig så valde jag att gömma mig.
Jag hade väldigt svårt att äta i perioder, det tog emot och som sagt eftersom jag sov så dåligt mådde jag så illa vilket gjorde det hela ännu mer besvärligt.
När jag var 14 accelererade det. Eller inte så mycket egentligen. Jag "bytte ut en del av ångesten", en del av tvången om kvällarna minskade medans ångesten inför mig själv växte. Jag tränade gymnastik under denna tiden och hade precis givit upp en medryttarhäst jag hade då för att återuppta träningen. Men ångesten tog över istället. Jag åt mindre och tränade mer. Det där "klassiska" anorektiska beteendet. Samtidigt som jag för första gången skadade mig själv. Jag minns hur rädd jag var, jag var rädd för mig själv, rädd för vad jag gjorde mot mig själv! Jag minns också hur en av mina tränare började fråga om allt verkligen stod rätt till.
En kväll valde jag att berätta, över msn...det var en torsdag. Vi hade haft friståendeträning men jag hade inte varit med, utan bara där och tittat då jag inte mådde bra. Jag minns vilken otroligt intensiv ångest jag fick när jag satt där och rusade därifrån utan att säga hejdå. På kvällen berättade jag. Jag berättade vad jag gjort och bad henne att inte tala om någonting.
Dagen efter kom jag ner till hallen som jag blivit ombedd, men INTE med träningskläder. Jag satt vid kanten med vinterjacka och skakade, jag frös och var nervös. När alla andra hade gått plockade de in mig i ett av omklädningsrummen. Jag satt på en bänk och de på en varsin annan. Sen minns jag inte mycket. Jag var någon annanstans. Jag satt med knäna under hakan och skakade. Jag kunde bara höra ord som "inte träna", "skolsyster" och annat jag inte alls ville höra.
De gav mig ett ultimatum - gick jag till skolsystern och fick godkänt skulle jag få träna igen.
Veckan efter kom min ena klassföreståndare och gav mig en lapp och en sträng blick. "Sara, du går dit nu, på en gång och gör du inte det så bär jag dig". Så lydig som en hund smög jag mig bort till skolsystern, knackade på dörren och slog mid ner. Väl därinne kom den vanliga masken på igen. "Nej, jag mår bra, det är ingen fara med mig. Ja, jag lovar att inte göra så här mer och jag lovar att inte gå ner mer i vikt. Får jag träna nu?"
Det fick jag, om jag lovade. Hon skickade iväg ett mail till mina tränare med hennes godkännande. Jag väntade. Men något svar fick jag inte förrän ett bra tag senare. Ett svar som var förödande för min del då. Jag var inte välkommen mer i det skicket jag befann mig i, de kunde inte ta det ansvaret för mig!
Därefter gick mitt liv ut på att ljuga för mina föräldrar. Jag kunde inte berätta för dem vad som hänt, att jag blivit tvingad till att sluta träna. Så jag valde att spendera min tid med att springa, cykla, gå eller åka till stallet under de träningstimmar vi hade varje vecka. (3 timmar x 3 dagar). Jag packade min väska, tog på mig träningskläder men åkte INTE till träningen. Tillslut orkade jag inte hålla på så längre. Jag gjorde något som var enormt svårt för mig vid det tillfället, jag valde att säga till mina föräldrar att jag inte tyckte det var roligt med gymnastiken längre. Att det inte var samma sak som förr.
Aldrig har jag varit så ensam och kännt mig så sviken av vuxenvärlden. Jag valde att inte lita på någon under en väldigt låg tid efter detta. Jag fortsatte skada mig, fortsatte att slarva med maten men log däremellan.
