Det finns inte bara en pizza
Under min sjukdomstid var pizza något som var totalt bannlyst för mig. Jag vet inte varför just pizza var det som föll offer för att bli det "mest förbjudna". Jag tycker om pizza och har alltid gjort. Ändå tillät jag mig inte att äta eller ens vidröra denna maträtt.
Det gick år utan att jag åt pizza. Beställde övriga familjemedlemmar pizza hemma, hade de antingen lagat något annat till mig eller så gjorde jag något själv. Oftast passade de på att beställa pizza när jag ändå inte skulle vara hemma. Jag kunde inte ens tänka mig hemmagjord pizza, för mig var all pizza detsamma.
Någonstans under min tillfrisknadsprocess började tanken ändå vakna till liv. Jag kanske inte skulle dö om jag åt en pizza? Eller åtminstone smakade? Jag kanske inte skulle gå upp 10 kg? Jag kanske inte skulle få sådan ångest att den skulle kunna kväva mig? Jag visste ju faktiskt inte. Jag hade bara varit fast övertygad om att det skulle vara så, utan några konkreta bevis.
Det kanske var dags att testa? Att utmana mig själv ordentligt? Alla andra kunde äta pizza, vad skulle göra det annorlunda för mig?
Jag skulle äta pizza.
Det var en lång process fram tills den dagen jag satt där med min pizza. Jag hade planerat i dagar, veckor ja till och med månader. Det skulle bli den perfekta pizzan. Jag planerade det minutiöst, det skulle bli helt perfekt. Det var inte bara pizzan som skulle bli perfekt. Allt annat runt om var också tvunget att vara perfekt. Jag skulle ha perfekt sällskap, den skulle intas på ett perfekt ställe och på ett perfekt sätt.
Jag byggde upp så väldigt många föreställningar om hur den här pizzan skulle se ut, smaka och vilka känslor den skulle ge mig.
Reflekterade jag någonstans över hur överdrivet och sjukt mitt planerande var kring den här pizzan?
Nej, aldrig.
Jag planerade det som att det skulle vara den enda pizzan jag skulle äta och allting skulle vara perfekt.
Pappa, blev den utvalda, det var en dag i somras vi skulle köpa pizza. Givetvis var ju restaurangen redan bestämd, det var den enda pizzan jag kunde tänka mig att äta, stenungsbakad med mozzarellaost och färsk basilika.
Jag var fullkomligt upprymd av känslor hela dagen. Likt en femåring som för första gången ska gå själv på kalas, eller hon som ska ta emot sin första medalj på en simtävling...!
Jag åkte 1,5 mil för att hämta pizzorna (finns betydligt närmare pizzerior), från början hade vi bestämt att vi skulle äta där, men jag fick fruktansvärt ont i huvudet under dagen och ändrade mig medans pappa suckade.
Så slutligen satt vi där med pizzorna hemma, lite halvljumna var de ju efter bilresan. Såg den ut som jag ville? Skulle den smaka sådär exakt som jag väntade mig?
Jag minns besvikelsen när jag stoppade den första biten i munnen, tuggade och kände smakerna. Det var ju inte alls sådär fantastiskt gott som jag väntat mig. Pizzan var halvljummen, smakade okej men det var ingen mirakulös upplevelse.
Där någonstans insåg jag också att jag verkligen hade målat upp en hel föreställning om hur det skulle bli, hur det skulle smaka och hur jag skulle känna mig. Detta utan att jag egentligen inte hade en enda aning.
Jag var ledsen och besviken den första tiden. Det blev ju inte alls sådär perfekt. Men efter ett tag insåg jag att mina förväntningar var så orealistiska att besvikelsen var ett faktum. Samtidigt insåg jag också att det inte var den enda pizzan jag skulle äta i mitt liv, jag kunde ju faktiskt äta pizza flera gånger.
För det finns ju faktiskt inte bara en pizza!
En negativt anpassad omgivning
Jag skulle vilja påstå att alla som är eller har varit sjuka i en ätstörning har någon typ av mat de undviker mer eller mindre.
Ofta påverkar ju inte det enbart den som är sjuk, utan även hela omgivningen.
I mitt fall började det relativt tidigt. Jag slutade äta korv när jag var 9-10 år, slutade att äta griskött när jag var 11 och när jag var 13 hade jag plockat bort allt rött kött. Eftersom allting gick successivt tror jag ingen riktigt såg något mönster i det, det gjorde inte ens jag. Det är ju ofta där i tonåren man testar en mängd olika vägar i livet (vissa färgar håret svart, andra super sig redlöst fulla och en de blir vegetarianer). Jag var dock aldrig vegetarian, jag åt kyckling och fisk. Det var så långt mina föräldrar kunde sträcka sig.
Hos dem flesta pågår vardagen i ett relativt högt tempo och eftersom tiden för matlagning är knapp så är det absolut enklast att alla äter samma mat. Vi åt väldigt mycket vegatariskt, min syster var inte alls särskilt förtjust i det till en början...det var nog ingen egentligen, men tillslut var även det en vardag. Visst hände det att de lagade något särskilt till sig själva och jag fick något annat, men det var inte ofta. På helgerna kunde vi ha tre olika rätter, en till mig, en till min syster och en till mamma och pappa.
Tiden gick och jag plockade bort fler livsmedel, grädde, pasta och ja...listan kan tyvärr göras alldeles för lång.
Jag la mig i matlagningen hemma extremt mycket, hjälp vad mina stackars föräldrar har fått stå ut med mycket. Det har varit för mycket olja i stekpannan, för mycket grädde i såsen (som blev matlagningsgrädde...som späddes ut).
Alla var påverkade.
Vi kunde inte gå ut och äta, de fick gå utan mig. Beställde de mat, fick jag någonting lagat hemma. Jag vägrade släppa kontrollen.
Jag vet inte hur många gånger jag ringt hem och frågat om jag kan äta hemma och fått svaret "Då måste vi tänka om".
Det har liksom blivit så normalt att ändra allt beroende på mig. Förstår ni hur begränsande allting blir av detta?
Vi har pratat om det här, flera gånger, tidigare vågade jag inte säga ifrån men nu gör jag det. Det är ofta det går av bara farten och orden ramlar ur munnen på pappa, men vi påminner varandra.
För så går det aldrig att bli frisk.
Det är precis som att alla förväntar sig att jag aldrig kommer att vilja äta ute, att jag alltid kommer att tycka det är jobbigt, att jag aldrig vill ha något fika, godis etc.
Det blir lite som att man förväntas vara "hon som ändå aldrig vill ha". Jag kan ge hundra exempel då jag fått höra saker som "Sara, du äter väl inte bullar?" "Det finns tårta i kylen, men det är nog inte av ditt intresse", "Sara vill nog inte ha några kakor".
Jag vet att jag absolut inte är ensam om att känna såhär, för jag vet att det är mer vanligt än ovanligt. Men en sak är jag säker på, att alla dessa kommentarer gör det allt utom lättare att ta sig tillbaka till ett mer "friskt liv".
Det kanske är så att jag faktiskt vill ha någon gång och då är det väldigt svårt att säga emot någon som gör ett sådant konstaterande.
För det tar lång tid att bli frisk, och allt det sjuka håller en så hårt att det faktiskt tar övertaget vid sådana situationer. "Jag måste ju leva upp till allas förväntningar, tänk vad dålig och äcklig jag skulle vara om jag inte gjorde det"
En gång har jag sagt emot, av hundratals, för jag blev så fruktansvärt arg...men det är otroligt svårt.
Lika svårt som det är att inse att man skapat en sådan negativt anpassad omgivning, allt för sjukdomens skull.
Det gör ont
Då det var dags att inse
"Sara, när insåg du att du var sjuk?"
Det var en fråga jag fick i veckan, av en behandlare som liksom ställde mig lite grann mot väggen. En fråga som etsat sig fast i mig sedan dess.
Jag har fortfarande svårt att ta orden i min mun, jag gör det aldrig och har aldrig sagt det högt. Det har funnits på papper, många papper, men aldrig kommit ur min egen mun...åtminstone inte när det har gällt mig. Det har alltid av mig förklarats som "jag har lite problem med maten bara", jag har knappt kunnat ta orden ätstörning i min mun. Ordet anorexi har jag knappt kunnat acceptera än idag Första gången jag fick höra det av läkaren var jag övetygad om att vågen var manipulerad eller att mätstickan var feluppsatt. Jag höll fast vid mn övertygelse i över ett år. När jag då kom till en annan klinik, och fick samma svar började jag fundera, men kunde absolut inte ta in det. Jag var inte sjuk, jag hade bara lite problem. Särskilt inte med tanke på att jag faktiskt vägde betydligt mer än den lägsta vikt jag haft och fortfarande stämde in på diagnosen. Jag fick liksom inte ihop det.
Under min första tid i behandling tyckte jag att det trots allt var relativt normalt att gömma mat, hälla ut näringsdrycker och träna i smyg. Jag hade gjort sjuka beteenden till normala. Någonstans visste jag ju ändå att det inte var riktigt rätt, för jag gjorde ju allt för att ingen skulle märka och jag lyckades tyvärr väldigt bra. Jag vet inte hur mycket gammal mat jag hittat i fickor, ovanpå hyllor, lådor osv.
Det var nog inte förrän förra jag insåg att det var mer än "bara lite problem". Under min första tid på C. utkämpade jag ett fullt krig med mig själv. Jag har nog aldrig mått så dåligt som under den tiden. Jag hade som jag tidigare nämnt "stängt alla sjuka utvägar", jag hade bestämt mig för att sluta fuska.
Det här är fruktansvärt jobbigt att berätta om, men jag vet också att det är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare.
Under min första tid på C. hade jag fruktansvärda ångestpåslag, både vid måltiderna, efter och under samtal. Jag hyperventilerade, skakade och kallsvettades. Det skedde dagligen. Jag kämpade som aldrig förr och kunde inte förstå att jag reagerade på ett sådant sätt. Jag var frustrerad och ledsen. Jag grät mer än jag någonsin gjort. Jag ramlade ihop och kunde inte gå själv. Jag hade en fantastisk behandlare som alltid fanns och hjälpte mig att härda ut, som höll om mig, höll mig i handen, kramade mig och torkade mina tårar. Hon lovade mig att det skulle bli bättre.
Jag hade så otroligt svårt att acceptera hur ångesten fullkomligt tog över mig och gjorde mig så otroligt maktlös. Jag insåg hur otroligt styrd jag var, av något som var mer än "ett problem".
På nätterna drömde jag om mat, näringsdrycker, vägningar och vaknade ofta alldeles genomvåt och fick kliva in i duschen direkt.
Det var väl där någonstans jag insåg, att jag faktiskt var sjuk och hade varit det väldigt länge...alldeles för länge.
Det gör fruktansvärt ont i mig att minnas, att se tillbaka men jag vet också att jag måste acceptera det och jag behöver också påminna mig om vilket helvete det faktiskt var och att jag aldrig mer vill komma dit igen.
Från en svunnen tid
Jag vill börja detta inlägg med att tacka er alla som har hört av er, via bloggen, fb osv! Jag blir väldigt rörd och glad över era fina ord, det betyder mycket!
Jag funderar så otroligt mycket just nu, på hela min resa hit och min vidare resa i livet. Jag förundras över hur mycket människan faktiskt kan förändra, som man många gånger inte tror ens är möjligt. Det mesta handlar om vilja, men ensam är inte stark, man behöver mycket stöd och uppmuntran från omgivningen.
Jag har under hela min sjukdomstid varit väldigt ensam, jag har inte släppt in många och det har inte varit lätt för någon. Jag har många gånger tänkt "Varför tjatade de inte lite mer?" "Varför tvingade de inte mig?" "Varför sa ingen något?"
Ungefär lika många gånger som jag tänkt "Varför tjatar de överhuvudtaget?" "Varför förstår ingen?" "Varför frågar eller ser ingen?"
Jag hade liksom byggt upp en skyddszoon kring mig,hit men inte längre, ingen fick komma tillräckligt nära. Det gjorde jag väldigt tidigt och den behöll jag, länge, jag skulle vilja påstå att jag började släppa på den så sent som i våras.
Då kan man ju undra varför jag inte gjorde det tidigare, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag var mogen för det, jag var inte redo att släppa taget om det sjuka.
Under min tid i Lund var jag väldigt dålig, det kan jag inse nu, så här i efterhand. Jag hade ett fullt krig emot behandlingen och gjorde allt jag kunde för att hålla fast vid anorexin. Jag var som en tolvåring i mognadsgrad. Jag bråkade om tjocklek på mackor och ostskivor, om smör, om storlek på potatisar och allt möjligt som är fullständigt obegripligt för friska människor. Jag kan nästan skämmas över det ibland, men sen inser jag att det var sjukdomen som höll mig i ett så hårt grepp att jag då inte kunde förmå mig att göra någonting annat.
Jag kunde nästan flina åt att jag utsatt min kropp för sådan svält att min lever hade tagit stryk.
Idag tycker jag bara att det är fruktansvärt hemskt. Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv. Jag har pressat mig något så extremt att jag idag inte kan förstå hur jag orkade så länge som jag faktiskt gjorde. Jag kunde rida tre hästar om dagen, springa i -15 grader och en halvmeter snö, träna sent på nätterna och samtidigt jobba och hålla skenet uppe.
Idag vet jag bättre...
Tack för allt
Idag åt jag min sista lunch och hade mitt sista samtal på Capio, någonsin. Jag säger så för att jag aldrig mer vill behöva be om den typen av hjälp igen. När jag slutade där i höstas så kände jag mig väldigt rädd och skör. Jag var rädd för livet och för hur allt skulle bli. Jag vacklade länge.
Idag känns det helt annorlunda. Jag känner mig så otroligt färdig med det här kapitlet av mitt liv. Under min sista tid där har den känslan ständigt förstärkts, det är dags att ta nästa steg, vidare ut i livet!
Jag har väldigt mycket kvar men har också kommit oerhört långt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av så mycket som jag faktiskt har gjort. Jag kan idag säga att jag är väldigt stolt över hur mycket jag har kämpat och förändrat.
Under samtalet idag kom det upp många minnen av hur det en gång var, det är skrämmande och känns på något vis väldigt avlägset även om det inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Jag har gråtit och skrikit, varit arg, förbannad, ledsen, uppgiven och hatat allt stundtals, men jag har alltid fortsatt att kämpa! Utan min fantastiska beh. hade jag aldrig klarat av allting, jag hade aldrig stått ut och jag hade aldrig kommit hit, där jag är idag. Det finns inte ord för att beskriva den tacksamhet jag känner.
Jag minns också, så väl, när läkaren talade om för mig hur illa jag hade skadat min kropp och sa: "Sara, du måste äta för att överleva!"
Jag håller inte med...
Jag måste äta för att LEVA! För jag vill leva, inte bara överleva, det är inte tillräckligt för mig.
Jag skulle kunna skriva kopiösa mängder om min tid på C. och om allting som har hänt, men jag håller mig kort nu.
Det känns vemodigt och lite sorgligt att lämna så fina människor bakom sig, de känner trots allt mig innifrån och ut, men på något vis känns det också väldigt skönt. Jag känner mig väldigt glad åt att kunna glädja dessa personer, genom allt mitt slit, att åter få smak på livet.
Mycket på gång
Oj hjälp vad det händer mycket just nu. Eller på väg att hända åtminstone. Från att ha gått och gnällt hela hösten över att jag har för lite att göra står jag nu med en massa nya förändringar bakom hörnet.
Jag vet inte var jag ska börja och hur men nå väl.
Nästa vecka börjar jag jobba alla mina timmar och ska göra det en månad. Dvs det dubbla mot vad jag jobbar nu. Det var inget beslut alla blev nöjda med, men jag vill jobba och tjäna pengar...inte dra benen efter mig som en annan som lever av försäkringskassan (det har jag gjort och kommer jag att göra snart igen).
Jag flyttar om ca 2 veckor, hemifrån, till en lägenhet på en alldeles underbar hästgård. Precis där jag vill bo.
Om 1 månad börjar jag på Capio...och nu sjutton ska jag bli frisk. Blir en riktig utmaning då jag dessutom bor ensam och får ta allt ansvar själv (kan itne lägga ngt åt mamma).
Amelie och jag bokar dessutom snart en resa till Rom och det ska bli ljuvligt.
Sen resten av alla mina galna påhitt får ni nöja er mer att spekulera i.
Jag vet inte var jag ska börja och hur men nå väl.
Nästa vecka börjar jag jobba alla mina timmar och ska göra det en månad. Dvs det dubbla mot vad jag jobbar nu. Det var inget beslut alla blev nöjda med, men jag vill jobba och tjäna pengar...inte dra benen efter mig som en annan som lever av försäkringskassan (det har jag gjort och kommer jag att göra snart igen).
Jag flyttar om ca 2 veckor, hemifrån, till en lägenhet på en alldeles underbar hästgård. Precis där jag vill bo.
Om 1 månad börjar jag på Capio...och nu sjutton ska jag bli frisk. Blir en riktig utmaning då jag dessutom bor ensam och får ta allt ansvar själv (kan itne lägga ngt åt mamma).
Amelie och jag bokar dessutom snart en resa till Rom och det ska bli ljuvligt.
Sen resten av alla mina galna påhitt får ni nöja er mer att spekulera i.
Förvirring
Det är mycket som händer just nu. Eller åtminstone som är på väg att hända. Jag har gått så här för länge nu och jag håller på att bli fullkomligt tokig på det.
Jag slits mellan hopp och förtvivlan och lever i en ständig ovisshet om hur allting kommer att utveckla sig.
Men för övrigt pratar jag på som den pratkvarn jag för det mesta är och har svårt att hålla tyst några längre stunder. Det är liksom enklare så, då kan man få en paus ifrån alla egna funderingar och ägna tankarna åt mycket mer väsentliga saker som att diskutera Big Brother, fula klädesplagg och hovslageri.
Helt enkelt ett sätt för att undvika det man egentligen kanske inte borde undvika.
Någonstans visste jag att det skulle komma upp vid ett tillfälle förr eller senare. Men jag kan inte ta det till mig. Jag kan bara inte det. För hur skulle det gå till? Hur skulle det kunna fungera för mig? Men nu har det tagits upp. Jag har fått en vecka på mig att "vänja mig vid tanken" och komma på någon form av lösning.
Antingen väljer jag att ljuga och räddar en del av mig själv, eller så väljer jag att vara ärlig och förlorar en del...åtminstone för ett tag.
Jag vet helt ärligt inte.
Dagen idag har åtminstone varit fin. Har haft en mysig eftermiddag med finaste A. i Lund.
Pärlan har fått motionera på lina och skötte sig alldeles ypperligt (nästintill iaf). Jag longerar VÄLDIGT sällan, det hände väl senast i somras ngn gång efter betet. Jag föredrar istället tömkörning, men eftersom jag egentligen inte har några kunskaper inom området har jag alltid överlåtit det åt någon annan (någon annan har flyttat nu). Istället springer jag runt som en dåre i ridhuset när jag longerar för att jag är lite emot det här med att dra runt på en volt varv på varv.
Nu är jag alldeles för trött för detta och börjar snart att yra om tokiga saker. Dessutom börjar jag klockan sju i morgonbitti och bör sova lite innan dess.
Kram
Två galet charmerande bilder på två lite olika Sara. -06 resp -08
Jag slits mellan hopp och förtvivlan och lever i en ständig ovisshet om hur allting kommer att utveckla sig.
Men för övrigt pratar jag på som den pratkvarn jag för det mesta är och har svårt att hålla tyst några längre stunder. Det är liksom enklare så, då kan man få en paus ifrån alla egna funderingar och ägna tankarna åt mycket mer väsentliga saker som att diskutera Big Brother, fula klädesplagg och hovslageri.
Helt enkelt ett sätt för att undvika det man egentligen kanske inte borde undvika.
Någonstans visste jag att det skulle komma upp vid ett tillfälle förr eller senare. Men jag kan inte ta det till mig. Jag kan bara inte det. För hur skulle det gå till? Hur skulle det kunna fungera för mig? Men nu har det tagits upp. Jag har fått en vecka på mig att "vänja mig vid tanken" och komma på någon form av lösning.
Antingen väljer jag att ljuga och räddar en del av mig själv, eller så väljer jag att vara ärlig och förlorar en del...åtminstone för ett tag.
Jag vet helt ärligt inte.
Dagen idag har åtminstone varit fin. Har haft en mysig eftermiddag med finaste A. i Lund.
Pärlan har fått motionera på lina och skötte sig alldeles ypperligt (nästintill iaf). Jag longerar VÄLDIGT sällan, det hände väl senast i somras ngn gång efter betet. Jag föredrar istället tömkörning, men eftersom jag egentligen inte har några kunskaper inom området har jag alltid överlåtit det åt någon annan (någon annan har flyttat nu). Istället springer jag runt som en dåre i ridhuset när jag longerar för att jag är lite emot det här med att dra runt på en volt varv på varv.
Nu är jag alldeles för trött för detta och börjar snart att yra om tokiga saker. Dessutom börjar jag klockan sju i morgonbitti och bör sova lite innan dess.
Kram
Två galet charmerande bilder på två lite olika Sara. -06 resp -08
Att låta omgivningen bestämma?
Denna dagen har varit tuff. För det första vaknade jag och mådde inte särskilt bra. Förkylningen är tydligen mer envis än vad jag vill inse. Dessutom vaknade jag senare än vad jag hade tänkt och insåg ganska snabbt att jag varken hade tid eller energi nog för att rida. För min kära lilla häst har fått ta det väldigt lugnt på sista tiden, dock är det inget som skadar henne men nu måste vi komma på banan igen! Den nya sadeln var kalas vid första tillfället, nu tycker jag att den hamnat ngt i framvikt och ska ringa till Sofia i morgon för att höra hur vi ska åtgärda detta.
Så istället för att åka till ridhuset som jag tänkt fick hon gå ut i hagen direkt...dock verkade inte hon särskilt missnöjd med det utan lekte glatt med hinken som var fylld med is istället för vatten (vattenkopparna i hagarna fungerar ju def. inte i kylan). När hon sedan istället för is fick vatten kom hon fram till att det var mycket roligare att plaska i det än att leka med isen och roade sig glatt på egen hand.
Nå väl. Jag saknar verkligen mina föräldrar nu. Jag vill att de ska vara här hos mig. Krama mig, trösta mig och säga att allting kommer att bli bra. Säga att jag ska lita på mig själv och göra det jag vill.
Men nej, jag gråter inte, jag visar inte att jag är ledsen. Jag biter ihop. Jämt jämt jämt denna fasad, denna mask. Jag sväljer allt. Trots att jag egentligen inte står ut. Därigenom finns det bara en person att beskylla, mig själv.
Jag är så otroligt trött på att lyssna till vad alla andra tycker om mig, vad jag gör eller inte gör, vad jag borde göra osv. Det är inte en gång i månaden eller en gång i veckan. Nej, nu mer tillhör det vardagen. Just nu orkar jag inte med det. Är det inte mitt liv? Är det inte mina val? Mina beslut?
Jag är så evinnerligt less på att alltid få höra motsatsen. Att inte tillåtas göra det jag vill. Det jag anser är bra.
Idag ville jag sjunka igenom jorden, jag ville springa därifrån, skrika att ingen ändå inte fattar någonting och bara sätta mig och storgråta i min ensamhet. För att sedan torka tårarna och köra mitt eget race.
Givetvis skulle jag aldrig få för mig något av detta i en sådan situation som jag hamnade i idag. Dock var jag relativt tydlig med att agera som en barnunge "jag tänker inte", "jag ska inte", "jag vill inte". Jag kände mig så fruktansvärt underlägsen och så ensam. Ingen som stod bakom mig i det JAG vill. Utan ständigt detta vad alla andra vill. Oavsett vad jag säger eller gör så vill ingen tro mig. Ingen litar på mig. Det gör så kopiöst jävla ont.
Efter att ha suttit på den där stolen i en evighet då jag dessutom borde ha jobbat bad jag om att få gå därifrån, för jag orkade helt enkelt inte sitta där och höra allting.
Jag vet att det enbart är i all välmeningen. Men just nu vill jag bara få vara ifred. Åtminstone från dem som försöker driva mig åt det jag inte vill. Inte just nu.
Att en del dessutom uttalar sig om så mycket de trots allt vet ytterst lite om. Det är också något jag har svårt att förstå. Fråga gärna, men jag väljer själv huruvida jag vill svara eller berätta. Men tro inte att ni vet mer än vad ni gör.
Okej, nu har jag gnällt tillräckligt för idag. Jag vill ju bara ha mitt liv. Jag vill jobba - NU, jag vill börja plugga - SNART. Jag vill inte lägga ner med tid på detta. Kan ingen bara förstå det...?
Det kan ju faktiskt vara så att det löser sig själv?
Så istället för att åka till ridhuset som jag tänkt fick hon gå ut i hagen direkt...dock verkade inte hon särskilt missnöjd med det utan lekte glatt med hinken som var fylld med is istället för vatten (vattenkopparna i hagarna fungerar ju def. inte i kylan). När hon sedan istället för is fick vatten kom hon fram till att det var mycket roligare att plaska i det än att leka med isen och roade sig glatt på egen hand.
Nå väl. Jag saknar verkligen mina föräldrar nu. Jag vill att de ska vara här hos mig. Krama mig, trösta mig och säga att allting kommer att bli bra. Säga att jag ska lita på mig själv och göra det jag vill.
Men nej, jag gråter inte, jag visar inte att jag är ledsen. Jag biter ihop. Jämt jämt jämt denna fasad, denna mask. Jag sväljer allt. Trots att jag egentligen inte står ut. Därigenom finns det bara en person att beskylla, mig själv.
Jag är så otroligt trött på att lyssna till vad alla andra tycker om mig, vad jag gör eller inte gör, vad jag borde göra osv. Det är inte en gång i månaden eller en gång i veckan. Nej, nu mer tillhör det vardagen. Just nu orkar jag inte med det. Är det inte mitt liv? Är det inte mina val? Mina beslut?
Jag är så evinnerligt less på att alltid få höra motsatsen. Att inte tillåtas göra det jag vill. Det jag anser är bra.
Idag ville jag sjunka igenom jorden, jag ville springa därifrån, skrika att ingen ändå inte fattar någonting och bara sätta mig och storgråta i min ensamhet. För att sedan torka tårarna och köra mitt eget race.
Givetvis skulle jag aldrig få för mig något av detta i en sådan situation som jag hamnade i idag. Dock var jag relativt tydlig med att agera som en barnunge "jag tänker inte", "jag ska inte", "jag vill inte". Jag kände mig så fruktansvärt underlägsen och så ensam. Ingen som stod bakom mig i det JAG vill. Utan ständigt detta vad alla andra vill. Oavsett vad jag säger eller gör så vill ingen tro mig. Ingen litar på mig. Det gör så kopiöst jävla ont.
Efter att ha suttit på den där stolen i en evighet då jag dessutom borde ha jobbat bad jag om att få gå därifrån, för jag orkade helt enkelt inte sitta där och höra allting.
Jag vet att det enbart är i all välmeningen. Men just nu vill jag bara få vara ifred. Åtminstone från dem som försöker driva mig åt det jag inte vill. Inte just nu.
Att en del dessutom uttalar sig om så mycket de trots allt vet ytterst lite om. Det är också något jag har svårt att förstå. Fråga gärna, men jag väljer själv huruvida jag vill svara eller berätta. Men tro inte att ni vet mer än vad ni gör.
Okej, nu har jag gnällt tillräckligt för idag. Jag vill ju bara ha mitt liv. Jag vill jobba - NU, jag vill börja plugga - SNART. Jag vill inte lägga ner med tid på detta. Kan ingen bara förstå det...?
Det kan ju faktiskt vara så att det löser sig själv?
Funderingar
Man får väldigt mycket tid att tänka när man är ensam. Det har sina för- och nackdelar. Dock inser jag att jag har fått en hel del insikt på senare tid (läs år). Trots allt har jag ägnat min ätstörning 10 år, förstår ni? Det är sorgligt länge och det gör ont i mig att behöva inse det. För det är trots allt inget jag längre kan förneka.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om allting som hänt, om hur allt började, allt som hänt under tiden, behandlingar, läkare, mediciner och en hel massa annat som är alltför privat att ta upp här. Det skulle nog kunna ge mig ännu mer insik i allting, men det skulle också vara något fruktansvärt jobbigt. En del saker vill jag bara lägga bakom mig och glömma. Jag vill inte bli påmind och är nog rädd för att bli det då jag inte vet hur jag ska bemöta det och hur jag kommer att reagera.
Jag kan önska att någon hade sett mer från början, eller jag vet att folk såg, men ingen vågade riktigt och det har jag full förståelse för. Jag var enormt bra på att släta över allt, bita ihop och köra järnet. Inte ens den dagen de tog gymnastiken ifrån mig grät jag. Jag orkade inte gråta, det hjälpte inte. Det var första gången jag valde att lita på någon och jag blev sviken. Det jobbiga är att jag minns det så väl. Jag minns ensamheten, hopplösheten och ångesten.
Då var jag 14 år och väldigt vilsen i livet. Enda sen jag var 9 hade jag levt med så fruktansvärda tvångstankar och tvångshandlingar som upptog hela kvällarna här hemma. Jag åsamkade ett kaos hemma. Alla i min familj blev drabbade. Jag minns hur pappa satt uppe och vaktade badrummet för att jag inte skulle fastna alltför länge (timmar), allting skulle vara perfekt och jag kunde inte ändra på något utan allt skulle vara likadant varje kväll. Förstår ni vilken ångest detta innebar att leva med som barn? Jag tror det är svårt att förstå om man inte har varit där själv. Alla har någon gång haft en tvångstanke eller något man "måste göra ett visst antal gånger", eller "på ett visst sätt". Jag hade det så, fast i mycket större skala. I så stor skala att jag kallades sjuk.
Jag mådde dåligt. Mamma och pappa var oroliga och min syster sa ingenting. Jag tror inte att hon förstod så mycket till en början. Den tvångstanke som skadade mig mest under denna tid var nog den som tvingade mig att vara vaken till 00.00 varje natt. Det var livsfarligt för mig att somna tidigare. Jag var alltså 11 år ungefär när den infann sig och jag sov väldigt lite för att vara i den åldern. Vilket givetvis gav konsekvenser. Jag mådde så illa hela dagarna och var trött jämt. Vi åkte fram och tillbaka till läkare, jag var borta från skolan men ingen förstod vad det egentliga problemet var - ångest, för lite sömn och rädsla. Jag klandrar ingen, för jag sa inget och de gjorde vad de kunde.
Frågar man min mamma anser hon att min ätstörning tog fart redan när jag var 11 år, jag minns inte hur det var då. Dock minns jag att jag blev restriktiv med kosten då. Jag slutade äta korv, slutade äta griskött och valde bort mer livsmedel för att sedan sluta äta rött kött helt.
I sjuan började jag ifrågasätta mig själv mer. Vad jag hade gjort för att behöva ha det så här. Jag önskade att någon kunde förstå. Ingen som de på BUP som bara förstörde när jag var 12 år och var där första gången. Jag önskar att någon kunde se. Men istället för att ge mer av mig så valde jag att gömma mig.
Jag hade väldigt svårt att äta i perioder, det tog emot och som sagt eftersom jag sov så dåligt mådde jag så illa vilket gjorde det hela ännu mer besvärligt.
När jag var 14 accelererade det. Eller inte så mycket egentligen. Jag "bytte ut en del av ångesten", en del av tvången om kvällarna minskade medans ångesten inför mig själv växte. Jag tränade gymnastik under denna tiden och hade precis givit upp en medryttarhäst jag hade då för att återuppta träningen. Men ångesten tog över istället. Jag åt mindre och tränade mer. Det där "klassiska" anorektiska beteendet. Samtidigt som jag för första gången skadade mig själv. Jag minns hur rädd jag var, jag var rädd för mig själv, rädd för vad jag gjorde mot mig själv! Jag minns också hur en av mina tränare började fråga om allt verkligen stod rätt till.
En kväll valde jag att berätta, över msn...det var en torsdag. Vi hade haft friståendeträning men jag hade inte varit med, utan bara där och tittat då jag inte mådde bra. Jag minns vilken otroligt intensiv ångest jag fick när jag satt där och rusade därifrån utan att säga hejdå. På kvällen berättade jag. Jag berättade vad jag gjort och bad henne att inte tala om någonting.
Dagen efter kom jag ner till hallen som jag blivit ombedd, men INTE med träningskläder. Jag satt vid kanten med vinterjacka och skakade, jag frös och var nervös. När alla andra hade gått plockade de in mig i ett av omklädningsrummen. Jag satt på en bänk och de på en varsin annan. Sen minns jag inte mycket. Jag var någon annanstans. Jag satt med knäna under hakan och skakade. Jag kunde bara höra ord som "inte träna", "skolsyster" och annat jag inte alls ville höra.
De gav mig ett ultimatum - gick jag till skolsystern och fick godkänt skulle jag få träna igen.
Veckan efter kom min ena klassföreståndare och gav mig en lapp och en sträng blick. "Sara, du går dit nu, på en gång och gör du inte det så bär jag dig". Så lydig som en hund smög jag mig bort till skolsystern, knackade på dörren och slog mid ner. Väl därinne kom den vanliga masken på igen. "Nej, jag mår bra, det är ingen fara med mig. Ja, jag lovar att inte göra så här mer och jag lovar att inte gå ner mer i vikt. Får jag träna nu?"
Det fick jag, om jag lovade. Hon skickade iväg ett mail till mina tränare med hennes godkännande. Jag väntade. Men något svar fick jag inte förrän ett bra tag senare. Ett svar som var förödande för min del då. Jag var inte välkommen mer i det skicket jag befann mig i, de kunde inte ta det ansvaret för mig!
Därefter gick mitt liv ut på att ljuga för mina föräldrar. Jag kunde inte berätta för dem vad som hänt, att jag blivit tvingad till att sluta träna. Så jag valde att spendera min tid med att springa, cykla, gå eller åka till stallet under de träningstimmar vi hade varje vecka. (3 timmar x 3 dagar). Jag packade min väska, tog på mig träningskläder men åkte INTE till träningen. Tillslut orkade jag inte hålla på så längre. Jag gjorde något som var enormt svårt för mig vid det tillfället, jag valde att säga till mina föräldrar att jag inte tyckte det var roligt med gymnastiken längre. Att det inte var samma sak som förr.
Aldrig har jag varit så ensam och kännt mig så sviken av vuxenvärlden. Jag valde att inte lita på någon under en väldigt låg tid efter detta. Jag fortsatte skada mig, fortsatte att slarva med maten men log däremellan.
Virrvarr
Det är ett fullkomligt virrvarr som råder i mitt huvud just nu. Tankar som slåss för att få ta plats, känslor som byter av varandra likt avbytare på bänken. De väntar på att få ta nästa plats på planen för att låta föregående få en stunds vila. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vart jag är på väg. Det är fruktansvärt jobbigt.
Jag är en sådan som vill veta allt i god tid, jag vill planera och jag vill vara trygg i det som kommer att hända. Givtevis vet jag att det är en omöjlighet att alltid kunna planera och veta, men i den möjligaste mån vill jag ha det på det viset.
Den sista tiden, sedan i september har jag levt på ett helt annat sätt, i en total ovisshet. Jag avskydde den till en början, jag kämpade för att hitta något att vara trygg i. Men så småningom insåg jag att ingenting hände och jag slutade att tro och hoppas till viss del. Där fick andra gå in och göra det åt mig. För jag kände att det inte skulle spela någon roll vad jag än gjorde, för jag kom till en punkt där jag insåg och tänkte ungefär att "jag får väl acceptera att leva så här resten av livet, det kvittar". Tillslut började jag att hoppas lite igen, väldigt lite, men åtminstone en del av hopp väcktes igen. Nu är jag dock på precis samma ställe igen, tillbaka i en situation som känns ganska hopplös. För jag vet ingenting. Det skrämmer mig och gör mig förtvivlad.
För någonstans kan jag inte låta bli att tänka på allting jag har förlorat, på allting jag hade kunnat göra, på allting jag hade velat göra om till det bättre. Det gör så ont. Men det jobbigaste av allt, är nog att inse hur mycket tid det är jag har förlorat. Så mycket tid jag hade kunnat spendera på något annat.
Återigen står jag där. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Men vet ni vad? Jag vill inte vara fast. Jag vill inte stanna här och jag vill inte acceptera det.
Men det är ju så fruktansvärt svårt.
Jag är en sådan som vill veta allt i god tid, jag vill planera och jag vill vara trygg i det som kommer att hända. Givtevis vet jag att det är en omöjlighet att alltid kunna planera och veta, men i den möjligaste mån vill jag ha det på det viset.
Den sista tiden, sedan i september har jag levt på ett helt annat sätt, i en total ovisshet. Jag avskydde den till en början, jag kämpade för att hitta något att vara trygg i. Men så småningom insåg jag att ingenting hände och jag slutade att tro och hoppas till viss del. Där fick andra gå in och göra det åt mig. För jag kände att det inte skulle spela någon roll vad jag än gjorde, för jag kom till en punkt där jag insåg och tänkte ungefär att "jag får väl acceptera att leva så här resten av livet, det kvittar". Tillslut började jag att hoppas lite igen, väldigt lite, men åtminstone en del av hopp väcktes igen. Nu är jag dock på precis samma ställe igen, tillbaka i en situation som känns ganska hopplös. För jag vet ingenting. Det skrämmer mig och gör mig förtvivlad.
För någonstans kan jag inte låta bli att tänka på allting jag har förlorat, på allting jag hade kunnat göra, på allting jag hade velat göra om till det bättre. Det gör så ont. Men det jobbigaste av allt, är nog att inse hur mycket tid det är jag har förlorat. Så mycket tid jag hade kunnat spendera på något annat.
Återigen står jag där. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Men vet ni vad? Jag vill inte vara fast. Jag vill inte stanna här och jag vill inte acceptera det.
Men det är ju så fruktansvärt svårt.
Att vara stark
Det största bekymret jag haft och fortfarande har som är kopplat till ätstörningen och egentligen andra typer av svårigheter också, är att släppa på fasaden.
Under tiden jag var i Lund fick jag ständiga påminnelser om att "släppa masken". Jag skrattar hellre än gråter och ska sanningen fram gråter jag väldigt sällan. Någon gång i månaden och ibland inte ens det. Jag biter ihop helt enkelt. Det är både på gott och ont detta. Ibland önskar jag att jag hade haft lättare för att öppna mig, lättare för att prata om mina tankar och känslor, lättare för att bara få vara.
Jag har en förmåga att skratta och skämta bort problemen. När jag berättar för folk som kanske är relativt ovetande (dels beroende på det positiva sken jag oftast visar upp), så gör jag det med ett leende på läpparna nästan. Som att jag skulle tycka att det var något trevligt. Men det ska jag klargöra för er, att så är inte fallet.
Jag skäms och tycker det är fruktansvärt jobbigt och skulle egentligen vilja att omvärlden kunde få se det.
Men som alltid, jag biter ihop. Jag kan ta väldigt mycket.
Det största problemet med att bete sig så som jag gör när jag pratar om det är väl att jag dels inte alltid blir tagen på allvar men framförallt att jag egentligen både grundlurar mig själv och personen i fråga jag pratar med.
Det är egentligen ganska sorgligt och väldigt dumt. Men det är väl också någon form av försvarsmekanism. Att inte vilja beröra det som är jobbigt på ett sätt som kan få allt ännu jobbigare för en stund.
Därför väljer jag för det mesta att köra järnet, fram tills det en dag inte går längre och jag då låter det rasa, för en stund iaf. Sen fortsätter jag likadant igen.
Det som är bra nu är väl att jag börjar få alltmer insikt i detta. Men frågan är då vad jag ska göra åt det. Jag har ju ingen lust att förändra det folk uppfattar med att jag sprider glädje och energi typ...
Nå väl, jag grubblar väl för mycket som vanligt.
Kram.
Capio
Åh vad jag är frusen nu. Min kropp strejkar, för fullt. Jag är inte vidare road över det och hade helst önskat att den började fungera som vanligt igen, men uppenbarligen är den av annan åsikt. Det är nästan så att jag börjar bli lite bekymrad. Men nå väl, får börja om, bita ihop och hålla ut.
Har fått nya mål till nästa vecka som jag då ska ha klarat av. Blir tufft, men det ska gå!
Nu ska jag snart bege mig av till stallet för att rida min häst och ev. en till, får se hur långt jag orkar och hur mycket tid jag har.
Kram.
Har fått nya mål till nästa vecka som jag då ska ha klarat av. Blir tufft, men det ska gå!
Nu ska jag snart bege mig av till stallet för att rida min häst och ev. en till, får se hur långt jag orkar och hur mycket tid jag har.
Kram.
Positivitet
Okej, för att allting inte skulle bli så negativt hade jag skrivit ett helt inlägg med positiva saker, men vips så försvann de!
Det är nog meningen att jag ska vara bitter idag.
Det är nog meningen att jag ska vara bitter idag.
Omotiverande
Nu ska jag ägna ett inlägg åt att sprida negativ energi, för just nu känner jag mig påtagligt negativ och har för tillfället ingen större lust att förändra det heller. Oj vilken bitter människa tänker ni alla, och varsågoda tyck och tänk, men håll det gärna för er själva.
Jag är för tillfället väldigt vilsen, det känns som att jag liksom bara går och går utan att komma någon vart. Som att jag håller på att fastna här totalt. Jag känner mig så oförmögen att göra någonting mer åt det just nu. För hur mycket orkar man egentligen kämpa?
Nu har jag under flera månader bara gått och dragit fötterna efter mig samtidigt som jag inväntat det där tillfället då allting bara ska bli bra. Dock har jag nu insett att det tillfället vägrar komma. Just nu är jag sugen på att sluta försöka, för det känns som att det nästan inte spelar någon roll längre. Jag klarar ju mig så här. Jag mår okej och det funkar okej, just nu.
Att börja i behandling, IGEN, är väldigt påfrestande. Det är något jag helst av allt undviker. Men samtidigt ät vetskapen om att inte kunna bli frisk utan där och påtalar att det nog inte är ett så klokt beslut att avstå. Men, då är frågan hur mycket man orkar kämpa för att ens komma till en behandling. Det känns som att hela den här sjukvårds-apparaten motarbetar mig. Det är så jobbigt att behöva "slåss för sin sak".
Jag kan inte låta bli att tänka på all tid jag har förlorat nu, igen. Det gör så ont. Hur mycket står man ut med? Vad ska man behöva göra för att någon ska förstå?
Ja, jag är galet modstulen, låt mig få vara det....en liten stund iaf.
Jag är för tillfället väldigt vilsen, det känns som att jag liksom bara går och går utan att komma någon vart. Som att jag håller på att fastna här totalt. Jag känner mig så oförmögen att göra någonting mer åt det just nu. För hur mycket orkar man egentligen kämpa?
Nu har jag under flera månader bara gått och dragit fötterna efter mig samtidigt som jag inväntat det där tillfället då allting bara ska bli bra. Dock har jag nu insett att det tillfället vägrar komma. Just nu är jag sugen på att sluta försöka, för det känns som att det nästan inte spelar någon roll längre. Jag klarar ju mig så här. Jag mår okej och det funkar okej, just nu.
Att börja i behandling, IGEN, är väldigt påfrestande. Det är något jag helst av allt undviker. Men samtidigt ät vetskapen om att inte kunna bli frisk utan där och påtalar att det nog inte är ett så klokt beslut att avstå. Men, då är frågan hur mycket man orkar kämpa för att ens komma till en behandling. Det känns som att hela den här sjukvårds-apparaten motarbetar mig. Det är så jobbigt att behöva "slåss för sin sak".
Jag kan inte låta bli att tänka på all tid jag har förlorat nu, igen. Det gör så ont. Hur mycket står man ut med? Vad ska man behöva göra för att någon ska förstå?
Ja, jag är galet modstulen, låt mig få vara det....en liten stund iaf.
Hjälpa eller stjälpa?
Åh vad jag är trött på allting som har med sjukvården att göra. Jag har i princip inget tillit kvar till dem. Jag får ständigt bevisat motsatsen. Jag känner mig dum som trots allt fortsatt att hoppas. Det är vansinnigt.
Jag fick ett samtal idag och jag visste helt ärligt inte vad jag skulle ta mig till. En underbar pappa ringde mig och klargjorde att detta inte är okej längre, nu ska vi bara gå vidare med detta. I vissa stunder ångrar jag att jag överhuvudtaget satte min fot på ÄSC i Lund.
Att våga
Häromdagen satt jag uppkrupen i soffan med en kopp kaffe hemma hos en alldeles underbart fin vän. Sättet vi träffades på är väl lite tragikomiskt, det är väl inte alla man möter på en ätstörningsavdelning som man sedan finner vara en fantastisk vän.
Vi diskuterade mycket denna eftermiddagen, minnen och annat och såhär i efterhand kunde vi tillåta oss att skratta åt mkt av eländet. Skratta åt bråk om ostskivor, näringsdrycker och alla obegåvade kommentarer från behandlare.
Vi berörde också ett ämne som är så svårt, det här med att bli frisk, en gång för alla. För det är nog svårt att förstå för dem som står vid sidan om, som bara ser eländet utifrån och egentligen inte alls kan sätta sig in i situationen, att det inte "bara är att bestämma sig" och sedan vara målinriktad hela vägen.
För det kan jag tala om för er som inte vet, att så är inte fallet. Det är en ganska bitter sanning och jag hade önskat att det faktiskt var så, att man en dag bestämde sig och därefter stannade motiverad hela vägen.
Men det svänger, hela tiden och ofta kan det te sig vara ett fullkomligt virrvarr av känslor som slåss för att ta plats.
Att ha en ätstörning är lite bitterljuvt uttalat som "att ha en falsk vän". En vän som man beundrar på många sätt, som man ser upp till och som man så gärna vill leva upp till. Samtidigt vet man att detta inte är sant, att allt bara är en fasad och att det egentligen vilar ett monster bakom den där fasaden. Men på något vis väljer man ändå vid otrygga tillfällen att lita på denna falska illusion av att allting blir bättre om man bara stannar kvar med sin "vän".
För sårbar är man och varje dag är en kamp.
Man slits i förtvivlan mellan att vilja bli frisk och slippa allting som har med sjukdomen att göra. Samtidigt som man är så otroligt rädd att släppa den "vän" man så länge haft vid sin sida, som talat om att man duger eller gör något bra om man bara gör som det sjuka vill.
Ena dagen kan man ha siktet inställt på att bli frisk och vara övertygad om att det är det enda rätta, medans man redan nästa dag kan börja tvivla. Tvivla på om man faktiskt vill, eller om man är redo, att det kanske vore enklare att leva i det sjuka, för det kanske inte är så sjukt egentligen? Det kanske rent utav är ganska normalt?
Sanningen är att man aldrig "blir redo" för att bli frisk, för går man och väntar på det kan man nog vänta hela livet. Det gäller att fatta ett beslut själv, det gäller att inse vad man har att vinna på att bli frisk och därefter bestämma sig för att fullfölja det.
Det är dock ingen som sagt att man inte får vackla, det är okej, för varje dag är man inte motiverad men trots det får man inte tillåta sig själv att titta bakåt. Det är din framtid i ditt liv och du är den som har möjlighet att påverka den!
Vi diskuterade mycket denna eftermiddagen, minnen och annat och såhär i efterhand kunde vi tillåta oss att skratta åt mkt av eländet. Skratta åt bråk om ostskivor, näringsdrycker och alla obegåvade kommentarer från behandlare.
Vi berörde också ett ämne som är så svårt, det här med att bli frisk, en gång för alla. För det är nog svårt att förstå för dem som står vid sidan om, som bara ser eländet utifrån och egentligen inte alls kan sätta sig in i situationen, att det inte "bara är att bestämma sig" och sedan vara målinriktad hela vägen.
För det kan jag tala om för er som inte vet, att så är inte fallet. Det är en ganska bitter sanning och jag hade önskat att det faktiskt var så, att man en dag bestämde sig och därefter stannade motiverad hela vägen.
Men det svänger, hela tiden och ofta kan det te sig vara ett fullkomligt virrvarr av känslor som slåss för att ta plats.
Att ha en ätstörning är lite bitterljuvt uttalat som "att ha en falsk vän". En vän som man beundrar på många sätt, som man ser upp till och som man så gärna vill leva upp till. Samtidigt vet man att detta inte är sant, att allt bara är en fasad och att det egentligen vilar ett monster bakom den där fasaden. Men på något vis väljer man ändå vid otrygga tillfällen att lita på denna falska illusion av att allting blir bättre om man bara stannar kvar med sin "vän".
För sårbar är man och varje dag är en kamp.
Man slits i förtvivlan mellan att vilja bli frisk och slippa allting som har med sjukdomen att göra. Samtidigt som man är så otroligt rädd att släppa den "vän" man så länge haft vid sin sida, som talat om att man duger eller gör något bra om man bara gör som det sjuka vill.
Ena dagen kan man ha siktet inställt på att bli frisk och vara övertygad om att det är det enda rätta, medans man redan nästa dag kan börja tvivla. Tvivla på om man faktiskt vill, eller om man är redo, att det kanske vore enklare att leva i det sjuka, för det kanske inte är så sjukt egentligen? Det kanske rent utav är ganska normalt?
Sanningen är att man aldrig "blir redo" för att bli frisk, för går man och väntar på det kan man nog vänta hela livet. Det gäller att fatta ett beslut själv, det gäller att inse vad man har att vinna på att bli frisk och därefter bestämma sig för att fullfölja det.
Det är dock ingen som sagt att man inte får vackla, det är okej, för varje dag är man inte motiverad men trots det får man inte tillåta sig själv att titta bakåt. Det är din framtid i ditt liv och du är den som har möjlighet att påverka den!
Mod
Jag borde sova sedan länge men det är svårt när allting snurrar. Det är så mycket jag hade velat berätta här, för att ge er en bild av vad som hänt och vad som händer. Men tyvärr känner jag inte att jag kan ge så mycket av mig själv här.
Jag håller hårt i dem som står mig nära och som jag vet att jag kan lita på.
Just nu lever jag i en ovisshet, mina förhoppningar är att den inom en relativt snar framtid kommer att klarna upp och bli till något positivt. Det är bara hoppet som saknas, att det faktiskt kan bli bra. Efter många hinder på vägen så har jag slutat att hoppas. Det låter hemskt och väldigt bittert. Men så är det.
Något jag definitivt inte slutat att hoppas på däremot, är livet!
Jag vet heller inte om det här med att blogga egentligen är någonting för mig. Jag har svårt att hitta en balansgång. Jag vill göra det för min skull och ventilera mina tankar och känslor. Men å andra sidan känner jag mig enormt begränsad att göra det här.
Nå väl, detta är uppenbarligen ett fruktansvärt meningslöst inlägg som är skrivet under total förvirring.
I morgon väntar en lång arbetsdag på drygt 10 timmar så nu måste jag ge mig och krypa i säng.
Tankeställare
Jag tror att många precis som jag har väldigt svårt att ta emot beröm, uppmuntran eller annat som stärker självförtroendet. Det är vanligt och något som jag tror tillhör lite av den svenska mentaliteten. Att inte "få" säga att man är bra på något.
För någon vecka sedan hade jag en diskussion om detta med D. hur dålig jag är på att ta emot positiv kritik. Eller det hela började med att jag förklarade hur jag hade fått beröm när jag red samtidigt som jag glodde i spegeln varje gång jag red förbi och nedvärderade mig. När jag fick detta beröm svarade jag som vanligt "äsch, lägg av". Precis som alltid annars. Då hävdade D. att jag var dum mot personen som gav mig beröm varpå jag satt som ett frågetecken framför datorn.
Han förklarade att han en gång hade spelat piano och fått beröm av en kvinna varpå han avvisade det beröm han fick. Hon hade blivit fruktansvärt upprörd och nästintill arg och reagerat väldigt starkt över detta. Hon var en fantastiskt duktig musiker och frågade om han tyckte att hon var dum i huvudet?
Det ligger verkligen något i det. Även om det är väldigt svårt för många att ta emot beröm så är det nödvändigt att ifrågasätta.
För det är ju otroligt nedvärderande för personen i fråga som ger beröm att få höra att "nej så är det inte alls", "nej detta var inte bra", "det gick uselt, hur kan du tycka så?".
Jag har inte reflekterat så mycket över det tidigare, eller jag har nog helt ärligt inte reflekterat över det alls.
Vi kom fram till att jag nästa gång ska försöka säga tack, eller åtminstone okej eller ge en nick. För det är ju definitivt inte så att jag tycker att en person som ger mig beröm för något är dum i huvudet och inte vet vad han eller hon talar om.
Så istället för att avvisa så är det nu en utmaning för mig att börja ta emot beröm och våga lita på att det är bra. För mitt usla självförtroende blir ju inte bättre av att jag avvisar det beröm jag får.
Det handlar ju inte om att bli divig eller tor att man är bättre än allt och alla. Det handlar ju egentligen om ren artighet och uppskattning.
För någon vecka sedan hade jag en diskussion om detta med D. hur dålig jag är på att ta emot positiv kritik. Eller det hela började med att jag förklarade hur jag hade fått beröm när jag red samtidigt som jag glodde i spegeln varje gång jag red förbi och nedvärderade mig. När jag fick detta beröm svarade jag som vanligt "äsch, lägg av". Precis som alltid annars. Då hävdade D. att jag var dum mot personen som gav mig beröm varpå jag satt som ett frågetecken framför datorn.
Han förklarade att han en gång hade spelat piano och fått beröm av en kvinna varpå han avvisade det beröm han fick. Hon hade blivit fruktansvärt upprörd och nästintill arg och reagerat väldigt starkt över detta. Hon var en fantastiskt duktig musiker och frågade om han tyckte att hon var dum i huvudet?
Det ligger verkligen något i det. Även om det är väldigt svårt för många att ta emot beröm så är det nödvändigt att ifrågasätta.
För det är ju otroligt nedvärderande för personen i fråga som ger beröm att få höra att "nej så är det inte alls", "nej detta var inte bra", "det gick uselt, hur kan du tycka så?".
Jag har inte reflekterat så mycket över det tidigare, eller jag har nog helt ärligt inte reflekterat över det alls.
Vi kom fram till att jag nästa gång ska försöka säga tack, eller åtminstone okej eller ge en nick. För det är ju definitivt inte så att jag tycker att en person som ger mig beröm för något är dum i huvudet och inte vet vad han eller hon talar om.
Så istället för att avvisa så är det nu en utmaning för mig att börja ta emot beröm och våga lita på att det är bra. För mitt usla självförtroende blir ju inte bättre av att jag avvisar det beröm jag får.
Det handlar ju inte om att bli divig eller tor att man är bättre än allt och alla. Det handlar ju egentligen om ren artighet och uppskattning.
Syster
Jag ska inte skriva ett alltför utelämnande inlägg, av respekt för min syster.
Men det finns så mycket som snurrar just nu och jag blir inte klokare ju mer jag tänker, helt ärligt blir det bara värre.
Vi har haft jätteroligt tillsammans när vi var yngre, men har alltid varit väldigt olika. Det har lett till att vi bråkat otroligt mycket, inte alltid bara kärleksfullt gnabb, utan sådär mycket att vi knappt kunnat vistats i samma rum. Men vi har också haft väldigt mycket roligt ihop även om det inte varit så mycket som jag hade önskat.
Anledningen till detta då? Jo, det är jag. Det är jag som är anledningen till väldigt mycket av det. Jag och mina problem. För jag vet hur mycket det tär på omgivningen och jag kan aldrig någonsin förstå hur mycket min familj har fått stå ut med. Men mamma och pappa har jag alltid kunnat prata med, vi har haft ganska öppna diskussioner om problemen även om det varit väldigt kämpigt.
Min syster och jag har inte varit alls lika öppna. Hon har reagerat med ilska. Det i sig har ju resulterat i att jag känner mig hemsk som person och som syster. För jag älskar henne. Jag vet hur mycket hon har fått lida och jag vet inte hur jag skulle ha reagerat i motsatt sistuation.
Det som varit värst, har varit att hon ständigt blivit så hatisk mot mig, så avvisande och nekande. Det har suttit i sen hon flyttade hemifrån, långt efter att så mycket blivit bättre och fortfarande har hon fått mig att känna mig så hemsk som har förstört så mycket i hennes liv.
Jag har alltid försökt att finnas för henne. Jag har tröstat henne så många gånger och dragit ur henne saker som hon inte vågat säga till mamma och pappa från första början. Jag har peppat henne, uppmuntrat och ställt upp så som jag tycker att man ska göra för sin syster.
Men så fort jag sagt något eller gjort något som är fel i hennes ögon, det har räckt med en annan åsikt om något vardagligt, så har hon blivit rasande. Utifrån det har vi aldrig kunnat diskutera.
Idag var en sån dag, som alltid, då vi börjar bråka. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt jobbigt, hon är inte hemma särskilt ofta och att bråka är jag inte särskilt intresserad av. Men att ständigt få höra vad jag gör fel istället för att uppskatta det jag faktiskt gör, är inte roligt.
Idag slutade det inte med skrik, det fanns med i bilden, men vi kunde sansa oss båda två. Framför allt lät jag henne gorma ett tag för att därefter försöka förklara och ifrågasätta hennes tänkande. Mamma flydde köket men hade under hela tiden suttit och lyssnat (ganska omöjligt att inte höra iofs).
Det slutar inte med att vi blir vänner där och då. Vetskapen om att hon ska åka in till Malmö efter det gjorde mig nästan panikslagen. För jag känner jämt detta ansvar så fort jag gjort henne upprörd. Så det hela slutade med att jag körde henne hem och vi sa hej som vänner, som systrar, på riktigt. Nu hoppas jag bara att det kan bli bättre.
När jag kom innanför dörren här hemma igen kom mamma ut i köket med orden: "Sara, det där var fantastiskt gjort av dig."
Det var inte något jag hade förväntat mig att få höra. Men hon stöttade mig helt och sa att allt jag sagt var klokt, eftertänksamt och ifrågasättande. Det var så skönt att få höra och det värmde så otroligt. För jag försöker alltid. Det är alltid jag som bett om ursäkt som fått erkänna att jag gjort fel fastän fallet inte varit så.
Nå väl, detta uppfattas kanske enligt andra som sjukt självömkande, eller vad ni nu väljer att kalla det?
Men då får ni gärna behålla den åsikten för er själva. För det är jag som skriver och jag som väljer vad jag vill skriva.
Och, jag älskar min syster, och skulle aldrig för något i världen kunna byta ut henne!
Men det finns så mycket som snurrar just nu och jag blir inte klokare ju mer jag tänker, helt ärligt blir det bara värre.
Vi har haft jätteroligt tillsammans när vi var yngre, men har alltid varit väldigt olika. Det har lett till att vi bråkat otroligt mycket, inte alltid bara kärleksfullt gnabb, utan sådär mycket att vi knappt kunnat vistats i samma rum. Men vi har också haft väldigt mycket roligt ihop även om det inte varit så mycket som jag hade önskat.
Anledningen till detta då? Jo, det är jag. Det är jag som är anledningen till väldigt mycket av det. Jag och mina problem. För jag vet hur mycket det tär på omgivningen och jag kan aldrig någonsin förstå hur mycket min familj har fått stå ut med. Men mamma och pappa har jag alltid kunnat prata med, vi har haft ganska öppna diskussioner om problemen även om det varit väldigt kämpigt.
Min syster och jag har inte varit alls lika öppna. Hon har reagerat med ilska. Det i sig har ju resulterat i att jag känner mig hemsk som person och som syster. För jag älskar henne. Jag vet hur mycket hon har fått lida och jag vet inte hur jag skulle ha reagerat i motsatt sistuation.
Det som varit värst, har varit att hon ständigt blivit så hatisk mot mig, så avvisande och nekande. Det har suttit i sen hon flyttade hemifrån, långt efter att så mycket blivit bättre och fortfarande har hon fått mig att känna mig så hemsk som har förstört så mycket i hennes liv.
Jag har alltid försökt att finnas för henne. Jag har tröstat henne så många gånger och dragit ur henne saker som hon inte vågat säga till mamma och pappa från första början. Jag har peppat henne, uppmuntrat och ställt upp så som jag tycker att man ska göra för sin syster.
Men så fort jag sagt något eller gjort något som är fel i hennes ögon, det har räckt med en annan åsikt om något vardagligt, så har hon blivit rasande. Utifrån det har vi aldrig kunnat diskutera.
Idag var en sån dag, som alltid, då vi börjar bråka. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt jobbigt, hon är inte hemma särskilt ofta och att bråka är jag inte särskilt intresserad av. Men att ständigt få höra vad jag gör fel istället för att uppskatta det jag faktiskt gör, är inte roligt.
Idag slutade det inte med skrik, det fanns med i bilden, men vi kunde sansa oss båda två. Framför allt lät jag henne gorma ett tag för att därefter försöka förklara och ifrågasätta hennes tänkande. Mamma flydde köket men hade under hela tiden suttit och lyssnat (ganska omöjligt att inte höra iofs).
Det slutar inte med att vi blir vänner där och då. Vetskapen om att hon ska åka in till Malmö efter det gjorde mig nästan panikslagen. För jag känner jämt detta ansvar så fort jag gjort henne upprörd. Så det hela slutade med att jag körde henne hem och vi sa hej som vänner, som systrar, på riktigt. Nu hoppas jag bara att det kan bli bättre.
När jag kom innanför dörren här hemma igen kom mamma ut i köket med orden: "Sara, det där var fantastiskt gjort av dig."
Det var inte något jag hade förväntat mig att få höra. Men hon stöttade mig helt och sa att allt jag sagt var klokt, eftertänksamt och ifrågasättande. Det var så skönt att få höra och det värmde så otroligt. För jag försöker alltid. Det är alltid jag som bett om ursäkt som fått erkänna att jag gjort fel fastän fallet inte varit så.
Nå väl, detta uppfattas kanske enligt andra som sjukt självömkande, eller vad ni nu väljer att kalla det?
Men då får ni gärna behålla den åsikten för er själva. För det är jag som skriver och jag som väljer vad jag vill skriva.
Och, jag älskar min syster, och skulle aldrig för något i världen kunna byta ut henne!
