Saras tänkta tankar

Det var en fråga jag fick i veckan, av en behandlare som liksom ställde mig lite grann mot väggen. En fråga som etsat sig fast i mig sedan dess.

Jag har fortfarande svårt att ta orden i min mun, jag gör det aldrig och har aldrig sagt det högt. Det har funnits på papper, många papper, men aldrig kommit ur min egen mun...åtminstone inte när det har gällt mig. Det har alltid av mig förklarats som "jag har lite problem med maten bara", jag har knappt kunnat ta orden ätstörning i min mun. Ordet anorexi har jag knappt kunnat acceptera än idag Första gången jag fick höra det av läkaren var jag övetygad om att vågen var manipulerad eller att mätstickan var feluppsatt. Jag höll fast vid mn övertygelse i över ett år. När jag då kom till en annan klinik, och fick samma svar började jag fundera, men kunde absolut inte ta in det. Jag var inte sjuk, jag hade bara lite problem. Särskilt inte med tanke på att jag faktiskt vägde betydligt mer än den lägsta vikt jag haft och fortfarande stämde in på diagnosen. Jag fick liksom inte ihop det.

Under min första tid i behandling tyckte jag att det trots allt var relativt normalt att gömma mat, hälla ut näringsdrycker och träna i smyg. Jag hade gjort sjuka beteenden till normala. Någonstans visste jag ju ändå att det inte var riktigt rätt, för jag gjorde ju allt för att ingen skulle märka och jag lyckades tyvärr väldigt bra. Jag vet inte hur mycket gammal mat jag hittat i fickor, ovanpå hyllor, lådor osv.

Det var nog inte förrän förra jag insåg att det var mer än "bara lite problem". Under min första tid på C. utkämpade jag ett fullt krig med mig själv. Jag har nog aldrig mått så dåligt som under den tiden. Jag hade som jag tidigare nämnt "stängt alla sjuka utvägar", jag hade bestämt mig för att sluta fuska.

Det här är fruktansvärt jobbigt att berätta om, men jag vet också att det är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare.

Under min första tid på C. hade jag fruktansvärda ångestpåslag, både vid måltiderna, efter och under samtal. Jag hyperventilerade, skakade och kallsvettades. Det skedde dagligen. Jag kämpade som aldrig förr och kunde inte förstå att jag reagerade på ett sådant sätt. Jag var frustrerad och ledsen. Jag grät mer än jag någonsin gjort. Jag ramlade ihop och kunde inte gå själv. Jag hade en fantastisk behandlare som alltid fanns och hjälpte mig att härda ut, som höll om mig, höll mig i handen, kramade mig och torkade mina tårar. Hon lovade mig att det skulle bli bättre.

Jag hade så otroligt svårt att acceptera hur ångesten fullkomligt tog över mig och gjorde mig så otroligt maktlös. Jag insåg hur otroligt styrd jag var, av något som var mer än "ett problem".

På nätterna drömde jag om mat, näringsdrycker, vägningar och vaknade ofta alldeles genomvåt och fick kliva in i duschen direkt.

Det var väl där någonstans jag insåg, att jag faktiskt var sjuk och hade varit det väldigt länge...alldeles för länge.

Det gör fruktansvärt ont i mig att minnas, att se tillbaka men jag vet också att jag måste acceptera det och jag behöver också påminna mig om vilket helvete det faktiskt var och att jag aldrig mer vill komma dit igen.

Jag funderar så otroligt mycket just nu, på hela min resa hit och min vidare resa i livet. Jag förundras över hur mycket människan faktiskt kan förändra, som man många gånger inte tror ens är möjligt. Det mesta handlar om vilja, men ensam är inte stark, man behöver mycket stöd och uppmuntran från omgivningen.

Jag har under hela min sjukdomstid varit väldigt ensam, jag har inte släppt in många och det har inte varit lätt för någon. Jag har många gånger tänkt "Varför tjatade de inte lite mer?" "Varför tvingade de inte mig?" "Varför sa ingen något?"

Ungefär lika många gånger som jag tänkt "Varför tjatar de överhuvudtaget?" "Varför förstår ingen?" "Varför frågar eller ser ingen?"

Jag hade liksom byggt upp en skyddszoon kring mig,hit men inte längre, ingen fick komma tillräckligt nära. Det gjorde jag väldigt tidigt och den behöll jag, länge, jag skulle vilja påstå att jag började släppa på den så sent som i våras.

Då kan man ju undra varför jag inte gjorde det tidigare, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag var mogen för det, jag var inte redo att släppa taget om det sjuka.

Under min tid i Lund var jag väldigt dålig, det kan jag inse nu, så här i efterhand. Jag hade ett fullt krig emot behandlingen och gjorde allt jag kunde för att hålla fast vid anorexin. Jag var som en tolvåring i mognadsgrad. Jag bråkade om tjocklek på mackor och ostskivor, om smör, om storlek på potatisar och allt möjligt som är fullständigt obegripligt för friska människor. Jag kan nästan skämmas över det ibland, men sen inser jag att det var sjukdomen som höll mig i ett så hårt grepp att jag då inte kunde förmå mig att göra någonting annat.

Jag kunde nästan flina åt att jag utsatt min kropp för sådan svält att min lever hade tagit stryk.

Idag tycker jag bara att det är fruktansvärt hemskt. Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv. Jag har pressat mig något så extremt att jag idag inte kan förstå hur jag orkade så länge som jag faktiskt gjorde. Jag kunde rida tre hästar om dagen, springa i -15 grader och en halvmeter snö, träna sent på nätterna och samtidigt jobba och hålla skenet uppe.

Idag vet jag bättre...

Idag känns det helt annorlunda. Jag känner mig så otroligt färdig med det här kapitlet av mitt liv. Under min sista tid där har den känslan ständigt förstärkts, det är dags att ta nästa steg, vidare ut i livet!

Jag har väldigt mycket kvar men har också kommit oerhört långt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av så mycket som jag faktiskt har gjort. Jag kan idag säga att jag är väldigt stolt över hur mycket jag har kämpat och förändrat.

Under samtalet idag kom det upp många minnen av hur det en gång var, det är skrämmande och känns på något vis väldigt avlägset även om det inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Jag har gråtit och skrikit, varit arg, förbannad, ledsen, uppgiven och hatat allt stundtals, men jag har alltid fortsatt att kämpa! Utan min fantastiska beh. hade jag aldrig klarat av allting, jag hade aldrig stått ut och jag hade aldrig kommit hit, där jag är idag. Det finns inte ord för att beskriva den tacksamhet jag känner.

Jag minns också, så väl, när läkaren talade om för mig hur illa jag hade skadat min kropp och sa: "Sara, du måste äta för att överleva!"

Jag håller inte med...

Jag måste äta för att LEVA! För jag vill leva, inte bara överleva, det är inte tillräckligt för mig.

Jag skulle kunna skriva kopiösa mängder om min tid på C. och om allting som har hänt, men jag håller mig kort nu.

Det känns vemodigt och lite sorgligt att lämna så fina människor bakom sig, de känner trots allt mig innifrån och ut, men på något vis känns det också väldigt skönt. Jag känner mig väldigt glad åt att kunna glädja dessa personer, genom allt mitt slit, att åter få smak på livet.

Så, dags att ta tag i bloggandet igen? I "allmän form" eller enbart för nära och kära...

Det känns som att det är okej att låta folk läsa det jag har skrivit här tidigare, mer än hälften av det jag skrivit från det att bloggen startades är redan raderat...och nu känns det, ja...så förflutet. Det är trots allt snart ett år sen jag skrev sist och MYCKET har hänt sedan sist, väldigt mycket.

SÅ?