Felfelfel
Jag blir så ledsen av att ständigt få höra allt jag gör fel med min häst. FELFELFEL. I andras ögon.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.
Nu ska jag åka och rida min häst i ridhuset (vad hemsk jag är som rider inne idag...)
Jag älskar mig själv idag, för övrigt, men det vet ni ju att jag alltid gör...mer än vanligt.
Känsla
Därefter for jag ut till Staffanstorp för att hämta en sadel hos S. då min ligger så dåligt nu att den inte funkar att rida i. Hon har ändrat sig så otroligt mycket och sadeln har blivit för smal.
Därefter var jag på ikea, alldeles ensam, oj vad underligt det kändes...där brukar man ju alltid strosa runt med någon annan. Dock var det skönt och jag var effektiv som sjutton. Eller okej, effektiv är fel ord för jag köpte def. inte det jag skulle ha utan istället en himla massa andra saker. Notan blev betydligt högre också för den delen och jag packade in alla grejer i bilen utom den hylla jag åkte dit för att köpa. (Bra jobbat Sara!).
Sen åkte jag tillbaka till stallet och red. Sadeln jag fått låna tills min nya kommer är lite annorlunda mot den utprovade, men den var bra mycket bättre än min Röösli. Pärlan var underbar! Jättefin, lydig och mjuk. Så otroligt härligt att hitta tillbaka till den känslan, jag har saknat den. A. tittade lite när jag red och även hon såg skillnaden. Fick mig en pik angående min handled jag gärna viker utåt på ngt konstigt vis. Resten av mina brister är jag medveten om själv så det orkar hon knappt tjata om längre, haha!
I morgon får hon vila, risken är nog stor att hon får lite träningsvärk efter idag, hela rörelsemönstret var annorlunda säkert både beroende på sadeln och skorna!
Nu är det dags att mysa och se klart på Let´s Dance i sällskap med glass!
Denna veckan har varit överlag BRA, så otroligt skönt efter förra veckans riktiga dipp...
Lyckorus
Anledningen till att jag kände så här igår var givetvis min fantastiska lilla häst.
Jag åkte ner relativt sent till ridhuset och red, mina ambitioner var att det skulle vara relativt lugnt där, men varför skulle det vara det? Jo, så jag försökte så gott det gick att styra runt på min häst utan att vara ivägen för alla andra (som dock kan vara i vägen de också). Alltså, jag är så fruktansvärt lättretligt på sådant när jag rider, jag kräver plats och har så svårt att acceptera att någon rider rätt in framför mig. Detta året kan jag iaf stanna lite bättre.
Nå väl, min häst jobbade på riktigt bra trots allt folk, alla hästar och tränare. Hon var lätt, fin och helt genomsläpplig i båda sidorna. Jag var nöjd redan när jag skulle gå ut och glad för att hon är så duktig i allt kaos.
När jag öppnade dörren kom M. ner från läktaren och fullkomligt öste beröm över mig. "Åh vad fin hon har blivit Sara, det är så roligt att se för det är en riktigt fin häst. Hon bara dansar fram nu och ni är så perfekta tillsammans". Jag blir så generad, haha, men vad jag strålade och skrattade och tackade. Sen kunde jag inte sluta le på timmar ungefär och somnade med ett leende på läpparna.
Idag begav vi oss till ett annat ridhus för att miljöträna lite. Mamma följde med som stöd och Pärlan skötte sig...utmärkt. Känns bra att hon får vara ute och åka lite nu så hon blir världsvan (okej, Skåne-van).
Jobbade i morse också, började redan sju och slutade redan elva så dagen har varit effektiv hittills.
Nu ska jag bege ge mig till en fin vän, kvällsfika och kaffe tillsammans.
Kram på er.
Pärlan
Okej, angående kommentaren jag fick känner jag att jag måste klargöra en del saker.
För det första, min häst är den finaste i världen i mina ögon och jag skulle inte byta ut henne mot någon annan, jag älskar henne djupt. De som känner mig vet att så är fallet och när jag väl börjat prata om henne kan jag prata tills någon annan avbryter (om de ens lyckas med det).
Pärlan är 4 år på filmen, blir 5 nu till våren och vi har lååångt kvar i utbildningen men är på god väg. Jag vet inte om alla är medvetna om att detta är en ung häst.
Jag ska vara tydlig med att tala om att jag vet om mina brister i ridningen, vilka jag dessutom är väldigt bra på att påtala för mig själv. Jag är för svag i min skänkel ofta, jag tittar gärna ner, jag vrider gärna in tån så att underskänkeln släpper, jag blir lätt för statisk i min hand och jag viker mig gärna i sidan i vänster-varvet. Jag skulle kunna hålla på länge. Brister har vi alla men så länge man är medveten om dem har man förmågan och möjligheten att göra något åt dessa!
Jag har heller inte sagt att jag är bättre än någon annan, för om sanningen ska fram har jag haft ett ruggigt dåligt självförtroende vad gäller min ridning fram tills för ett par år sedan. Då jag fick chansen att rida andras hästar, utbilda och tävla. Detta har jag gjort gratis och av den enkla anledningen; Jag älskar det!
Varje dag är till för att man ska lära sig något nytt och jag vägrar tro att det inte går att utvecklas ständigt.
Hade jag fått en sådan här kommentar för ett par år sedan, hade jag nog dykt rätt ner och enbart nedvärderat mig själv. Men nu idag, väljer jag att strunta i dennes åsikt. För det rör mig inte i ryggen längre, jag har blivit härdad (på gott och ont).
Jag väljer att lyssna på min tränare, två tyska tränare, vänner, beridare, domare, unghästutbildare, sadelutprovare, veterinär och alla söta ponnytjejer och deras föräldrar!
Jag vet att min häst är fin, jag älskar henne och hon har goda förutsättningar för framtiden. Jag gör allt jag kan för att förvalta henne och ta oss vidare mot nya mål.
Kommentarer
Hej! Hittade din blogg via en annan blogg som du gjort inlägg på.
Ja, det ser onekligen stelt och lamt ut på filmen från träningen. Du är helt låst i ditt bäcken och det gör ju att även din häst blir låst i rygg och bäcken.
Effektivitet
Den här dagen har bara runnit iväg. Vaknade helt dyblöt och kallsvettig, usch... Idag var det dags för träning igen med Pärlan. Madame har en hel del åsikter om saker och ting nu och bara måste hitta på lite hyss ibland. Frågar ni henne tror jag att hon har jätteroligt, frågar ni mig så har jag motsatsen. Men jag har nog aldrig haft så lätt att förlåta ngn levande varelse som jag kan förlåta henne, jag hinner knappt bli arg innan hon får beröm igen.
Det som glädjer mig absolut mest ju nu är att hennes galopp har blivit så fantastiskt mycket bättre, oj vad fint hon galopperade idag och jag njöt. Vi kämpar vidare med öppnor och skänkelvikningar och det blir bättre och stadigare för varje gång.
Sen är det ju det här lite mer tråkiga, att hon mer än gärna bara eldar iväg från mig när vi inte har samma åsikt. A. red lite på henne idag och konstaterade att inte heller hon hade så mycket att sätta emot. Så återigen Sara, rid med benen för sjutton och håll huvudet högt! Kurts ord maler i huvudet "YOU HAVE TO RIDE WITH YOUR LEGS, THE HORSE IS WAITING". Det är knepigt det där, det är så mycket som sitter i mitt huvud sen förra året när det enbart gick ut på att försöka stanna...typ. Jag måste tänka om och våga bli ännu mer aktiv än vad jag redan blivit. För vet ni...jag har suttit så otroligt stilla att min häst blivit lika stilla och det är def. inte bra. Men det blir bättre igen.
Men oj vad jag älskar min lilla häst, hon betyder så fantastiskt mycket. Igår var L. i ridhuset och kunde inte låta bli att tala om hur fin min häst hade blivit. Jag blir lika glad varenda gång jag får höra detta, det känns skönt att få bekräftelse på att man är på rätt väg.
Min underbara häst.
För övrigt så har jag nu städat som en dåre hela eftermiddagen, kört iväg med skräp och tvättat. Nu har jag hunnit duscha och intagit myskläderna för nu vägrar jag lyfta ett finger till!
