Mycket på gång
Jag vet inte var jag ska börja och hur men nå väl.
Nästa vecka börjar jag jobba alla mina timmar och ska göra det en månad. Dvs det dubbla mot vad jag jobbar nu. Det var inget beslut alla blev nöjda med, men jag vill jobba och tjäna pengar...inte dra benen efter mig som en annan som lever av försäkringskassan (det har jag gjort och kommer jag att göra snart igen).
Jag flyttar om ca 2 veckor, hemifrån, till en lägenhet på en alldeles underbar hästgård. Precis där jag vill bo.
Om 1 månad börjar jag på Capio...och nu sjutton ska jag bli frisk. Blir en riktig utmaning då jag dessutom bor ensam och får ta allt ansvar själv (kan itne lägga ngt åt mamma).
Amelie och jag bokar dessutom snart en resa till Rom och det ska bli ljuvligt.
Sen resten av alla mina galna påhitt får ni nöja er mer att spekulera i.
Förvirring
Jag slits mellan hopp och förtvivlan och lever i en ständig ovisshet om hur allting kommer att utveckla sig.
Men för övrigt pratar jag på som den pratkvarn jag för det mesta är och har svårt att hålla tyst några längre stunder. Det är liksom enklare så, då kan man få en paus ifrån alla egna funderingar och ägna tankarna åt mycket mer väsentliga saker som att diskutera Big Brother, fula klädesplagg och hovslageri.
Helt enkelt ett sätt för att undvika det man egentligen kanske inte borde undvika.
Någonstans visste jag att det skulle komma upp vid ett tillfälle förr eller senare. Men jag kan inte ta det till mig. Jag kan bara inte det. För hur skulle det gå till? Hur skulle det kunna fungera för mig? Men nu har det tagits upp. Jag har fått en vecka på mig att "vänja mig vid tanken" och komma på någon form av lösning.
Antingen väljer jag att ljuga och räddar en del av mig själv, eller så väljer jag att vara ärlig och förlorar en del...åtminstone för ett tag.
Jag vet helt ärligt inte.
Dagen idag har åtminstone varit fin. Har haft en mysig eftermiddag med finaste A. i Lund.
Pärlan har fått motionera på lina och skötte sig alldeles ypperligt (nästintill iaf). Jag longerar VÄLDIGT sällan, det hände väl senast i somras ngn gång efter betet. Jag föredrar istället tömkörning, men eftersom jag egentligen inte har några kunskaper inom området har jag alltid överlåtit det åt någon annan (någon annan har flyttat nu). Istället springer jag runt som en dåre i ridhuset när jag longerar för att jag är lite emot det här med att dra runt på en volt varv på varv.
Nu är jag alldeles för trött för detta och börjar snart att yra om tokiga saker. Dessutom börjar jag klockan sju i morgonbitti och bör sova lite innan dess.
Kram
Två galet charmerande bilder på två lite olika Sara. -06 resp -08
Dessa vackra stunder
Ibland slår det mig hur mycket jag saknar allt det jag hade när jag var en sådär 14-15 år. Då fanns det tider som jag aldrig kommer att glömma. Stunder av ren och skär lycka. Även om jag i perioder hade det kämpigt var stunderna av glädje så stora att de övervägde allt det där mörka.
Det är många som anser att "gymnasiet är den bästa tiden under skolåren". Där är jag redo att protestera. Gymnasiet var pest enligt min mening. Högstadiet däremot var en underbar tid (vi bortser från det sjuka). Vi hade en alldeles underbar klass, vi var så starka tillsammans och vi var den "starkaste" klassen på skolan. När jag skriver starkaste menar jag att ingen hade den gemenskapen vi hade, ingen hade den kämparglöden vi hade och det är nog ingen av oss idag som tvekar på det. Givetvis fanns det någon som höll sig lite på sin kant i perioder men ingen var riktigt utstött och vi trivdes ihop.
Vi var starka tillsammans. Vi kämpade tillsammans. Vi presterade i skolbänkarna men fick lärarna att slita håret emellanåt. Vi var ett gäng ungdomar med självförtroende och tydliga åsikter. Vi visste vad vi ville.
De lärarna vi inte tyckte om fick det ganska tufft ibland medans de vi tyckte om kunde få oss fängslade vid fysikens lagar.
Egentligen började nog allt redan på mellanstadiet. Det var nog mycket tack vare den underbara lärarinna vi hade då. Alla fick uppmärksamhet, vi fick alla visa våra goda sidor och vi fick lära oss att samarbeta. Vi vann alla möjliga idrotts-tävlingar, vi var med i Vi I femman och var i radio två gånger där jag var hejarklacksledare och vi formades till självständiga individer. Vi var starka redan då.
I sjuan var vi 12 stycken från mellanstadiet som hamnade i samma klass (alla hade önskat varandra). Det tog lite tid innan alla hade acklimatiserat sig med "nykomlingarna" som det blev för oss, men när det väl var gjort var vi mer sammansvetsade än någonsin.
Jag minns den dagen en elev i sjuan hade kommit fram till J och sagt "Åh vad jag önskar att vi var som ni och hade en så underbar klass".
Jag grät inte när jag slutade gymnasiet och tog studenten. Nej, för mig var det en lättnad. Däremot var jag fullkomligt förtvivlad när vi slutade nian. Det var den bästa tiden i mitt liv hittills.
Framför allt saknar jag Er, åtta underbara tjejer och allting vi gjorde tillsammans. Idag befinner sig alla på olika platser på jorden, med nya erfarenheter och olika framtidsplaner.
Det är väl så man säger, att ibland växer man ifrån varandra. Jag vet egentligen inte om vi har vuxit ifrån varandra, för jag tror, att om vi hade träffats idag så hade vi kunnat vara precis likadana som då för 6-7 år sedan.
"Vi var oslagbara, vi sköt från höften, vi hade svaren på allt!"
Beslut
Mammas kloka ord har följt mig hela dagen. Och jag vet...egentligen.
Mycket har hänt sen sist jag skrev. För det första har mina föräldrar kommit hem för drygt en vecka sen. Jag bjöd dem på en underbar brunch med nybakat bröd, stekta ägg, pålägg, juice, svenskt kaffe osv. Vi pratade, skrattade och hade det trevligt. Jag fick även tre klänningar, ett par pärlörhängen, liniment och min älskade parfym (Versace - Bright Crystal).
Den största överaskningen var nog den mamma fick! Att jag redan hade varit och hämtat Ville på pensionatet! Så lycklig hon blev :).
Sen var förra veckan totalt kaos mer eller mindre. Det var längesen jag grät så mycket, hade så lite hopp och kände mig så fruktansvärt ensam. Men vet ni...jag klarade av det på egen hand. Jag hatar att bråka med mina föräldrar, speciellt när de inte kan förstå mig. För de gör ont. Men nu är det relativt lugnt igen.
Helgen var kalas, eller lördagen åtminstone! Sara blev 20 och vi festade järnet vill jag lova. Middag, därefter färd till Big Bowl där jag lyckades riktigt bra (mot förväntan), tack alkoholen! Vi avslutade kvällen på Slagt, inget vidare men resten var riktigt kul.
Idag har jag tränat för Anna och det gick sådär. Bättre än i förrgår då precis ALLTING var katastrof. Men jag hade dock en sämre känsla mot slutet igen, dumt, brukar inte vara så. Men anledningen till det var enligt Anna att hon blev såpass trött av att jobba på med höger bak att hon helt enkelt inte riktigt orkade. Men jag med mina krav blev besviken, på mig själv. För det är återigen jag som rider. Suck. Nå väl, i morgon får hon en välförtjänt vilodag.
Och så står jag här...igen...inför det där beslutet.
