Att våga
Vi diskuterade mycket denna eftermiddagen, minnen och annat och såhär i efterhand kunde vi tillåta oss att skratta åt mkt av eländet. Skratta åt bråk om ostskivor, näringsdrycker och alla obegåvade kommentarer från behandlare.
Vi berörde också ett ämne som är så svårt, det här med att bli frisk, en gång för alla. För det är nog svårt att förstå för dem som står vid sidan om, som bara ser eländet utifrån och egentligen inte alls kan sätta sig in i situationen, att det inte "bara är att bestämma sig" och sedan vara målinriktad hela vägen.
För det kan jag tala om för er som inte vet, att så är inte fallet. Det är en ganska bitter sanning och jag hade önskat att det faktiskt var så, att man en dag bestämde sig och därefter stannade motiverad hela vägen.
Men det svänger, hela tiden och ofta kan det te sig vara ett fullkomligt virrvarr av känslor som slåss för att ta plats.
Att ha en ätstörning är lite bitterljuvt uttalat som "att ha en falsk vän". En vän som man beundrar på många sätt, som man ser upp till och som man så gärna vill leva upp till. Samtidigt vet man att detta inte är sant, att allt bara är en fasad och att det egentligen vilar ett monster bakom den där fasaden. Men på något vis väljer man ändå vid otrygga tillfällen att lita på denna falska illusion av att allting blir bättre om man bara stannar kvar med sin "vän".
För sårbar är man och varje dag är en kamp.
Man slits i förtvivlan mellan att vilja bli frisk och slippa allting som har med sjukdomen att göra. Samtidigt som man är så otroligt rädd att släppa den "vän" man så länge haft vid sin sida, som talat om att man duger eller gör något bra om man bara gör som det sjuka vill.
Ena dagen kan man ha siktet inställt på att bli frisk och vara övertygad om att det är det enda rätta, medans man redan nästa dag kan börja tvivla. Tvivla på om man faktiskt vill, eller om man är redo, att det kanske vore enklare att leva i det sjuka, för det kanske inte är så sjukt egentligen? Det kanske rent utav är ganska normalt?
Sanningen är att man aldrig "blir redo" för att bli frisk, för går man och väntar på det kan man nog vänta hela livet. Det gäller att fatta ett beslut själv, det gäller att inse vad man har att vinna på att bli frisk och därefter bestämma sig för att fullfölja det.
Det är dock ingen som sagt att man inte får vackla, det är okej, för varje dag är man inte motiverad men trots det får man inte tillåta sig själv att titta bakåt. Det är din framtid i ditt liv och du är den som har möjlighet att påverka den!
Du är bra på att uttrycka dig, Sara. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Och då är detta något jag tänkt på mycket de senaste dagarna. Och kanske för första gången. Märkligt att du skrev detta och länkade till det precis nu. Fastän jag hört det sägas så många gånger, fastän jag "tagit beslutet" så många gånger, fastän jag börjat i en behandling en gång, har jag alltid vetat att det inte är på riktigt. Behandlare har svarat som du, att man vacklar och att man kommer att göra det många gånger. Jag har nickat men längst inne vetat att jag inte vacklar för jag har faktiskt inte ens börjat överväga att ge upp den där vännen, jag har den i ett järngrepp.
Den senaste tiden har jag vacklat. För jag har släppt vännen. Det märkliga är att det är lättare att resa sig själv än att ta den där handen. På något vis är det som att... handen inte finns där. Har du upplevt det? Jag vet varken om jag vill eller inte vill att den där handen kommer tillbaka. Och jag vet inte om jag vill eller inte vill ha möjlighet och förmåga att locka fram den.
Tänker på dig.
Kram.
Hej Sara.
Vet inte ens om du minns mig men det är Tove iallafall, från stallet. Vi har väl aldrig haft någon sådär superbra kontakt men när jag började följa din blogg så fick jag reda på att du kämpar mot anorexi. Vill bara skicka en värmande kram. Jag fick själv bulimi när jag bestämde mig för att gå ner alla de kilon jag bar på. Jag var ju som bekant ganska överviktig på den tiden. Gick ner 45 kilo i vikt och helvetet började, vägning av allt, träning spyor och till slut en inläggning på sjukhus för ett dåligt hjärta. Nu mår jag ganska bra men jag tror aldrig jag blir riktigt fri, det är en ständig kamp. Ville bara skriva att det finns fler där ute som tänker på dig och jag önskar att vi alla hade pratat om detta förut i stallet, det var ju som bekant fler än vi som hade eller fick problem.
Stora kramar till dig Sara och lycka till med vad du än tar dig för!
Vad skönt :) hur känner du inför dagvård? hur äter ni där? hur länge ska du gå där ? massor med kramar till dig
Jag har fått hjälp ja, gick på ätstörningscentrum i Lund i ett par år, under gymnasietiden främst och medicinerade även med Fluoxetin för att minska hetssug. Fick även hjälp där med vård och psykolog och sådär så sedan det har det blivit bättre. Har haft återfall sedan dess dock och eftersom jag bor i Stockholm nu måste jag söka upp en ny läkare. Och du vet hur det är, man tar sig inte för... eller, jag förnekar lite att jag har problem och kallar det formsvacka etc.
Men jag ska ta tag i det nu eftersom jag ska börja studera till jurist nu om en vecka börjar studierna. Det går inte att få bra studieresultat om man inte äter, det VET jag. Ändå gör jag inget åt det. Suck.
Du får hjälp vad jag har förstått, dagvård?
Jag kämpar på så gott jag kan, gör det du också! I alla lägen!
KRam
gud vad jag känner igen mig! man vill bli frisk, me man har nte viljan hela tiden. .<3
