Helgen
Det har varit en sån otroligt fullspäckad helg. Ponnyderby i Dagstorp och fullt med liv och rörelse. Men det är trevligt :). Suttit och skrivit eller knappat fredag, lördag och söndag. Det är fantastiskt lärorikt. Träffat så många som man inte träffar allt för ofta och det är lika roligt varje gång. Finns ju alltid så mycket mer att prata om då.
Idag var det Ystad först med A. och därefter tillbaka till derbyt. Så otroligt många duktiga ponnyryttare i dressyren, hoppningen kan jag ju inte uttala mig om eftersom jag spenderat ungefär totalt 30 minuter där i helgen.
Pärlan gick i skogen igår och därefter en stund på banan vid stallet. Tyra däremot har fått vila i tre dagar, suck. Det är jag inte alls nöjd med men jag har varken haft tid, lust eller ork. Men det beror väl på allt runt om antar jag och något jag får acceptera. Man kan inte räcka till allting alltid.
I morgon är det måndag igen och dags för dagvården. Det vanliga schemat börjar nu igen med längre dagar och struktur. All personal är tillbaka och allt återgår till det vanliga. Det känns både bra och dåligt. Det negativa är att mer tid spenderas där vilket innebär att det kommer att bli så mycket jobbigare och i det finns även det positiva.
Skönt att komma tillbaka till alla rutiner.
Nu är det dags att sova snart.
Kram.
Tankeställare
För någon vecka sedan hade jag en diskussion om detta med D. hur dålig jag är på att ta emot positiv kritik. Eller det hela började med att jag förklarade hur jag hade fått beröm när jag red samtidigt som jag glodde i spegeln varje gång jag red förbi och nedvärderade mig. När jag fick detta beröm svarade jag som vanligt "äsch, lägg av". Precis som alltid annars. Då hävdade D. att jag var dum mot personen som gav mig beröm varpå jag satt som ett frågetecken framför datorn.
Han förklarade att han en gång hade spelat piano och fått beröm av en kvinna varpå han avvisade det beröm han fick. Hon hade blivit fruktansvärt upprörd och nästintill arg och reagerat väldigt starkt över detta. Hon var en fantastiskt duktig musiker och frågade om han tyckte att hon var dum i huvudet?
Det ligger verkligen något i det. Även om det är väldigt svårt för många att ta emot beröm så är det nödvändigt att ifrågasätta.
För det är ju otroligt nedvärderande för personen i fråga som ger beröm att få höra att "nej så är det inte alls", "nej detta var inte bra", "det gick uselt, hur kan du tycka så?".
Jag har inte reflekterat så mycket över det tidigare, eller jag har nog helt ärligt inte reflekterat över det alls.
Vi kom fram till att jag nästa gång ska försöka säga tack, eller åtminstone okej eller ge en nick. För det är ju definitivt inte så att jag tycker att en person som ger mig beröm för något är dum i huvudet och inte vet vad han eller hon talar om.
Så istället för att avvisa så är det nu en utmaning för mig att börja ta emot beröm och våga lita på att det är bra. För mitt usla självförtroende blir ju inte bättre av att jag avvisar det beröm jag får.
Det handlar ju inte om att bli divig eller tor att man är bättre än allt och alla. Det handlar ju egentligen om ren artighet och uppskattning.
Syster
Men det finns så mycket som snurrar just nu och jag blir inte klokare ju mer jag tänker, helt ärligt blir det bara värre.
Vi har haft jätteroligt tillsammans när vi var yngre, men har alltid varit väldigt olika. Det har lett till att vi bråkat otroligt mycket, inte alltid bara kärleksfullt gnabb, utan sådär mycket att vi knappt kunnat vistats i samma rum. Men vi har också haft väldigt mycket roligt ihop även om det inte varit så mycket som jag hade önskat.
Anledningen till detta då? Jo, det är jag. Det är jag som är anledningen till väldigt mycket av det. Jag och mina problem. För jag vet hur mycket det tär på omgivningen och jag kan aldrig någonsin förstå hur mycket min familj har fått stå ut med. Men mamma och pappa har jag alltid kunnat prata med, vi har haft ganska öppna diskussioner om problemen även om det varit väldigt kämpigt.
Min syster och jag har inte varit alls lika öppna. Hon har reagerat med ilska. Det i sig har ju resulterat i att jag känner mig hemsk som person och som syster. För jag älskar henne. Jag vet hur mycket hon har fått lida och jag vet inte hur jag skulle ha reagerat i motsatt sistuation.
Det som varit värst, har varit att hon ständigt blivit så hatisk mot mig, så avvisande och nekande. Det har suttit i sen hon flyttade hemifrån, långt efter att så mycket blivit bättre och fortfarande har hon fått mig att känna mig så hemsk som har förstört så mycket i hennes liv.
Jag har alltid försökt att finnas för henne. Jag har tröstat henne så många gånger och dragit ur henne saker som hon inte vågat säga till mamma och pappa från första början. Jag har peppat henne, uppmuntrat och ställt upp så som jag tycker att man ska göra för sin syster.
Men så fort jag sagt något eller gjort något som är fel i hennes ögon, det har räckt med en annan åsikt om något vardagligt, så har hon blivit rasande. Utifrån det har vi aldrig kunnat diskutera.
Idag var en sån dag, som alltid, då vi börjar bråka. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt jobbigt, hon är inte hemma särskilt ofta och att bråka är jag inte särskilt intresserad av. Men att ständigt få höra vad jag gör fel istället för att uppskatta det jag faktiskt gör, är inte roligt.
Idag slutade det inte med skrik, det fanns med i bilden, men vi kunde sansa oss båda två. Framför allt lät jag henne gorma ett tag för att därefter försöka förklara och ifrågasätta hennes tänkande. Mamma flydde köket men hade under hela tiden suttit och lyssnat (ganska omöjligt att inte höra iofs).
Det slutar inte med att vi blir vänner där och då. Vetskapen om att hon ska åka in till Malmö efter det gjorde mig nästan panikslagen. För jag känner jämt detta ansvar så fort jag gjort henne upprörd. Så det hela slutade med att jag körde henne hem och vi sa hej som vänner, som systrar, på riktigt. Nu hoppas jag bara att det kan bli bättre.
När jag kom innanför dörren här hemma igen kom mamma ut i köket med orden: "Sara, det där var fantastiskt gjort av dig."
Det var inte något jag hade förväntat mig att få höra. Men hon stöttade mig helt och sa att allt jag sagt var klokt, eftertänksamt och ifrågasättande. Det var så skönt att få höra och det värmde så otroligt. För jag försöker alltid. Det är alltid jag som bett om ursäkt som fått erkänna att jag gjort fel fastän fallet inte varit så.
Nå väl, detta uppfattas kanske enligt andra som sjukt självömkande, eller vad ni nu väljer att kalla det?
Men då får ni gärna behålla den åsikten för er själva. För det är jag som skriver och jag som väljer vad jag vill skriva.
Och, jag älskar min syster, och skulle aldrig för något i världen kunna byta ut henne!
Dagen
Dagen har varit bra i stort sett. Har haft fullt upp mest hela tiden och det är ju då jag trivs, det är då jag slipper konfronteras med mina problem och bara kan vara på gång hela tiden.
Var i stallet strax efter 10 och red Pärlan i ridhuset. Hon gick bra idag, som alltid nu för tiden nästan? Jag minns att jag förra veckan pratade med A. om att jag nu måste rida över stödet på högertygeln mer, och det kan jag säga att jag definitivt gjort. Nu är det snarare på andra hållet, men jag får vara tacksam att det ändrar sig iaf. Hon är absolut inte låst eller fast på något vis. Men jag hade önskat en mer ärlig eftergivning till höger. Men hon gör verkligen så gott hon kan hela tiden och jag älskar henne mer än allt annat. Underbara fantastiska häst.
Fick slänga ut henne i hagen direkt och därefter susa bort till Tyra. S. följde med ner till ridhuset idag och tittade. Efter många om och men så lyckades jag övertala henne att sitta lite på henne iaf, det var ju trots allt 8 månader sen sist eller något och mycket har hänt! Konstaterandet av det var att hon skulle rida E. ett par gånger, hon är inte lika känslig och kvick för hjälperna ;).
Åkte hem och målade lite grann på hyllan som nu är färdig och står på plats i rummet igen!
Sen åkte syster och jag en sväng till Nova. Jag har konstaterat att ett beroende avlöser ett annat. Jag kan inte låta bli att shoppa - brutal sanning. Hem kom jag med två polotröjor som visserligen var ett planerat inköp, ett par tights (med ursäkten att ett par blev vita av färgen), och 4 par strumpor (för att göra mamma glad - så att jag inte tar hennes). Inte särskilt mycket trots allt, men jag hittade en ljuvlig kappa men den tåls att tänkas på.
Körde syster hem till Malmö igen och sen har jag städat, tvättat och fixat. Långt ifrån färdig dock.
Ullared
När vi väl kommit hem och farit rundor i en hästbutik utanför Falkenberg och så Fädie idag igen så tog jag mig ut till stallet. Seg som tuggummi var jag. Pärlan hade iaf roat sig själv med att springa fram och tillbaka i hagen, resa sig, bocka osv. allt för att störa stackars Annika som försökte rida vid sidan om.
Och vet ni, jag har blivit fullkomligt förälskad, i en tröja! Haha, det är helt galet alltså, men jag SKA ha den. No matter what känns det som. En ridtröja bör tilläggas, för en halv förmögenhet. I ren desperation då den redan försvunnit från Flädie ringde jag Anna på Marietorp som lyckligt nog inte fått in vinterkollektionen av Pikeur än. Så det är bara att hoppas att hon som hon trodde, hade beställt den modellen. Annars får det bli beställning från Tyskland.
Blåst
Jag har städat bilen, målat och tvättat lite. Nu är Sofia här och snart är det dags att krypa i säng för i morgon blir det upp tidigt för en tur till Ullared!
Kram!
Plus
Vet ni, det gick bra idag, vilket innebär att det visade plus. Visserligen är det kanske inte helt tillitligt och så mkt som vågen visade, men ändå har jag gått upp.Och en sak till, det känns bra! Jag firade med en grov scones och en bit på en chokladmuffins, BARA FÖR ATT!
Den första kommentaren jag fick var "Detta är BRA Sara, tro inget annat och försök inte att göra någonting åt det, för det är precis så här du ska fortsätta!"
Nej, nu har jag lyckats klämma in en målning till av hyllan, eller ja sidorna iaf. Dessutom hann jag inte på Flädie innan för att köpa boots och pälsglans.
Nu måste jag bege mig, vi ska till Stävie och miljöträna med Pärlan som säkerligen är galen idag.
Möte med vågen
Jag tycker att om man är ledig så ska man få vara ledig, en vägning känns sjukt onödig, dessutom känns det ännu mer omotiverande när den infaller kl 13.00. Av vilken anledning liksom? Särskilt med tanke på att vi alltid har vägning innan frukost annars, det är ju inget som går att förlita sig på. Nå väl, det är väl en lättare match för mig att ha gått upp 0,5 kg, simpelt när man både ätit och druckit. Vätskebalansen i kroppen förändras ju väldigt mycket under dagen. Men det är väl bara att bita ihop och gå dit, stampa på vågen lite grann och höra ett konstaterande som jag egentligen inte vill höra. För jag är fortfarande så brutalt övertygad om en viktuppgång i rusande fart. Och ja, det finns underlag för den?
Det svåra med tidpunkten är att jag blir otroligt nervös för att jag verkligen vill veta den exakta vikten, men det är ju inte hållbart att varken äta eller dricka under hela förmiddagen. Det skulle iaf skapa ett väldigt liv och då är det bättre att försöka göra så gott man kan.
Men jag vet, att det kommer bli jobbigt sen men just nu så försöker jag förtränga det.
Det positiva är att jag får mina pengar snaaaart, jag letar ny bil och i morgon ska vi iväg med Pärlan!
För övrigt älskar jag mitt rum nu.
Bildterapi
Eftersom vi under sommaren inte haft ngn bildterapi fick jag idag ta saken i egna händer och kladda som aldrig förr. Nej, riktigt så illa är det inte, men jag har målat min hylla nu två gånger så nu återstår det enbart en omgång till, sen ska den vara fin! Då är det bara den lilla hyllan kvar...
Det stormar för övrigt som bara den här utanför och har regnat ungefär halva dagen. Precis då när jag bestämde mig för att åka till stallet, eller okej, det började kanske lite tidigare. Tyra gick faktiskt bra idag också, eller någorlunda iaf, det är vääääldigt mycket kvar som måste bli bättre men efter den senaste svackan börjar saker och ting fungera igen vilket är väldigt skönt.
Pärlan fick vila idag med som planerat, fast antagligen uppskattade hon inte det lika mkt som jag tyckte det var nödvändigt. Hon ville definitivt komma in när det regnade massor trots att hon gick ute på ängen, hon blåste upp sig och dansade fram till grinden och hade väldigt svårt att gå lugnt in. Men hon var iaf mkt nöjd när hon fick gå lös i stallet och äta lite hö och titta ut genom dörren på regnet som bara öste ner utanför.
Glädje
För övrigt är mitt rum helt annorlunda nu, det blev så himla fint! Mamma och jag ska åka och köpa färg idag så att jag kan måla hyllan jag har också, eller hyllorna rättare sagt.
Det kommer bli ännu finare. Nu vill jag bo hemma ännu längre, haha stackars mina föräldrar!
Nå väl, som sagt är jag ledig denna veckan. Men i morgon ska jag in för samtal och vägning. En sjukt avgörande vägning dock, men jag är lugn som en filbunke och helt övertygad om att jag gått upp minst 0,5 kg, snarare 8 kg. Jag drömde det inatt förresten, vet ni hur hemskt det var? Min skräck alltså. Nästan på målvikten alltså. På en vecka, det var fruktansvärt. Men jag granskade mig i spegeln i morse och insåg själv att 8 kg är en omöjlighet. Men ett par kg kan det ju vara och då vänder ag och springer därifrån.
Mindre
Lycka
Motivation
Lunchen åt vi på ikea, precis som igår, och givetvis var jag tvungen satt välja samma mat. Tyvärr måste jag medge att det gick bättre igår.
Förresten så vet jag inte var denna motivationen jag känner just nu har kommit ifrån. Den bara fanns där en dag. Det har hänt förut, men då har den gett sig av efter ett par dagar. Nu har jag känt mig motiverad i en hel vecka! Helt otroligt alltså. Jag tittar visserligen i spegeln och slås av alla tankar men lyckas ändå skaka av mig dem lika snabbt och fokusera på annat.
Förnuft - känsla
Jag fastnar så lätt i tankegångar som att jag faktiskt kan ha en sån där "svältdag" om jag nu sköter mig ett par dagar., men NEJ, det kan jag inte. För då blir jag aldrig frisk. Att hela tiden kompensera.
Det är så svårt och det krävs att man hela tiden håller sig på sin vakt. Det är så lätt att låta dem sjuka tankarna ta plats.
Att ta ett steg utåt, att se situationen ur ett annat perspektiv och reflektera samt ifrågasätta sina tankar är nödvändigt.
Det var så otroligt skönt när jag för en vecka sedan hade ett samtal med en person jag inte pratat med ordentligt sen i våras och fick höra "Sara, säg inte att du inte har kommit någonstans, för det är inte sant. Så här pratade du inte om det innan. Du inser att det är ett problem, att du är sjukt och ifrågasätter det. Jag blir verkligen rörd."
Där satt jag på en stol och kände mig sjukare än någonsin efter allt påtryck från dagvården och veckan som var. Och det betydde otroligt mycket för mig att få höra det. Jag har burit med mig det en vecka nu och har det i åtanke ständigt. Jag kan ju inte ge upp här.
Ärlighet
Jag tänker inte låta detta inlägget bli någon sorts ursäkt till varför jag vill blogga och väljer att skriva om det jag gör. Är det så att folk tycker att jag är självömkande, gnällig, inte har någon motivation osv så får det vara deras problem. Jag tvingar ingen att läsa och det är mina tankar jag skriver.
Dock ska jag vara ärlig och säga, att den som inte har eller har haft en ätstörning omöjligt kan förstå vilket helvete det är och hur svårt det är att ta sig ur det. Det är en kamp varje dag, varje timme, varje minut och det tar så fruktansvärt mycket energi från en. Det kräver ett heltidsarbete och det går definitivt inte alltid så lätt som man önskar att det skulle göra. Jag vågar nog säga att det aldrig går särskilt lätt.
Jag hoppades hela tiden att det skulle vara enkelt, jag försökte inbilla mig det, att när jag ville så kunde jag bli frisk. Den bistra verkligheten säger tyvärr det motsatta. Det går inte att knäppa med fingrarna och vänta på att ett mirakel ska ske som gör en frisk. Det är något man verkligen måste kämpa för att bli.
Känslorna som river i en är vidriga och det gäller hela tiden att stå ut med ångesten för att förhoppningsvis få den att minska så småningom.
För mig är det väldigt kluvet det här med att bli frisk och precis som så många andra tänker jag "jag vill bli frisk, men inte gå upp i vikt", sanningen däremot är att det är omöjligt. För att bli frisk krävs det att jag går upp i vikt. Det finns inget antingen eller. Det är där det svåra börjar, att acceptera att man måste förändra sin kropp till det man så länge avskytt, att gå upp i vikt och bli större. Det är ju trots allt det man kämpat för så länge och det som är en del av sjukdomen att hålla en låg vikt eller gå ner i vikt. Nu talar jag om anorexi i fråga.
Jag hade hittat en "balans" och en nivå där jag tyckte att det fungerade, men ett snedsteg, sen var jag på väg ner tillbaka igen. Jag trodde att det skulle vara hållbart att leva så, men det är det inte. Man förlorar så fruktansvärt mycket på det.
Kroppen behöver näring, det behöver alla och för det finns inga undantag. Det finns ingen som kan överleva utan näring. Det är ren fakta.
Att leva ett liv som är så begränsat som det faktiskt blir är inget liv. Det finns så mycket annat runt om som man går miste om.
Jag försöker ifrågasätta vad det är som skrämmer mig mest, jag vrider och vänder på det, slår knut på mig själv och blir inte ett dugg klokare. Jag bestämmer mig för att försöka, jag vet ju precis hur jag kan ta mig tillbaka igen, man trots det så vågar jag inte.
Jag går och väntar på något som aldrig kommer att ske, väntar på något som bara ska ge mig en klar vändpunkt. Men det fungerar inte så, det måste komma ifrån mig själv. Jag måste bestämma mig för att våga prova.
Jag värdesätter inte mina vänner, familjemedlemmar osv beroende på deras vikt. Så varför ska jag göra det med mig själv? Det är inte realistiskt.
Jag vill kunna vara spontan, jag inbillar mig att jag kan vara det, men samtidigt inser jag nu att jag nog måste leva efter detta fyrkantiga ett tag. För att kunna bli frisk. Jag måste hålla mina tider och planera efter mina måltider. Det kommer inte att gå annars, även om jag har svårt att acceptera det. Jag vill ju bara vara som alla andra! "Nej, jag kan inte då för jag ska äta!"
Men det får väl vara så ett tag, så kanske jag kommer dit en dag, då jag kan vara sådär spontan och inte planera mina dagar efter ätande.
