Saras tänkta tankar

Jag har lärt mig att jag måste börja lita på mitt förnuft istället för att blint följa mina känslor för att kunna bli frisk. För den känslomässiga delen är inte pålitlig och den saknar realistiska uppfattningar om saker och ting. För egentligen så vet jag vad som är bra eller dåligt. Jag vet vad som är rätt och vad som är fel. Jag vet vad jag borde och vad jag inte borde. Det är lättare sagt än gjort att enbart lita på sitt förnuft, för när känslorna är så starka så vill man trots allt lyssna till dem. Men det går inte om man vill bli frisk. Och det vill jag ju.
Jag fastnar så lätt i tankegångar som att jag faktiskt kan ha en sån där "svältdag" om jag nu sköter mig ett par dagar., men NEJ, det kan jag inte. För då blir jag aldrig frisk. Att hela tiden kompensera.
Det är så svårt och det krävs att man hela tiden håller sig på sin vakt. Det är så lätt att låta dem sjuka tankarna ta plats.
Att ta ett steg utåt, att se situationen ur ett annat perspektiv och reflektera samt ifrågasätta sina tankar är nödvändigt.

Det var så otroligt skönt när jag för en vecka sedan hade ett samtal med en person jag inte pratat med ordentligt sen i våras och fick höra "Sara, säg inte att du inte har kommit någonstans, för det är inte sant. Så här pratade du inte om det innan. Du inser att det är ett problem, att du är sjukt och ifrågasätter det. Jag blir verkligen rörd."

Där satt jag på en stol och kände mig sjukare än någonsin efter allt påtryck från dagvården och veckan som var. Och det betydde otroligt mycket för mig att få höra det. Jag har burit med mig det en vecka nu och har det i åtanke ständigt. Jag kan ju inte ge upp här.