Saras tänkta tankar

Jag tänker inte låta detta inlägget bli någon sorts ursäkt till varför jag vill blogga och väljer att skriva om det jag gör. Är det så att folk tycker att jag är självömkande, gnällig, inte har någon motivation osv så får det vara deras problem. Jag tvingar ingen att läsa och det är mina tankar jag skriver.

Dock ska jag vara ärlig och säga, att den som inte har eller har haft en ätstörning omöjligt kan förstå vilket helvete det är och hur svårt det är att ta sig ur det. Det är en kamp varje dag, varje timme, varje minut och det tar så fruktansvärt mycket energi från en. Det kräver ett heltidsarbete och det går definitivt inte alltid så lätt som man önskar att det skulle göra. Jag vågar nog säga att det aldrig går särskilt lätt.
Jag hoppades hela tiden att det skulle vara enkelt, jag försökte inbilla mig det, att när jag ville så kunde jag bli frisk. Den bistra verkligheten säger tyvärr det motsatta. Det går inte att knäppa med fingrarna och vänta på att ett mirakel ska ske som gör en frisk. Det är något man verkligen måste kämpa för att bli.
Känslorna som river i en är vidriga och det gäller hela tiden att stå ut med ångesten för att förhoppningsvis få den att minska så småningom.
För mig är det väldigt kluvet det här med att bli frisk och precis som så många andra tänker jag "jag vill bli frisk, men inte gå upp i vikt", sanningen däremot är att det är omöjligt. För att bli frisk krävs det att jag går upp i vikt. Det finns inget antingen eller. Det är där det svåra börjar, att acceptera att man måste förändra sin kropp till det man så länge avskytt, att gå upp i vikt och bli större. Det är ju trots allt det man kämpat för så länge och det som är en del av sjukdomen att hålla en låg vikt eller gå ner i vikt. Nu talar jag om anorexi i fråga.
Jag hade hittat en "balans" och en nivå där jag tyckte att det fungerade, men ett snedsteg, sen var jag på väg ner tillbaka igen. Jag trodde att det skulle vara hållbart att leva så, men det är det inte. Man förlorar så fruktansvärt mycket på det.
Kroppen behöver näring, det behöver alla och för det finns inga undantag. Det finns ingen som kan överleva utan näring. Det är ren fakta.
Att leva ett liv som är så begränsat som det faktiskt blir är inget liv. Det finns så mycket annat runt om som man går miste om.

Jag försöker ifrågasätta vad det är som skrämmer mig mest, jag vrider och vänder på det, slår knut på mig själv och blir inte ett dugg klokare. Jag bestämmer mig för att försöka, jag vet ju precis hur jag kan ta mig tillbaka igen, man trots det så vågar jag inte.
Jag går och väntar på något som aldrig kommer att ske, väntar på något som bara ska ge mig en klar vändpunkt. Men det fungerar inte så, det måste komma ifrån mig själv. Jag måste bestämma mig för att våga prova.

Jag värdesätter inte mina vänner, familjemedlemmar osv beroende på deras vikt. Så varför ska jag göra det med mig själv? Det är inte realistiskt.

Jag vill kunna vara spontan, jag inbillar mig att jag kan vara det, men samtidigt inser jag nu att jag nog måste leva efter detta fyrkantiga ett tag. För att kunna bli frisk. Jag måste hålla mina tider och planera efter mina måltider. Det kommer inte att gå annars, även om jag har svårt att acceptera det. Jag vill ju bara vara som alla andra! "Nej, jag kan inte då för jag ska äta!"
Men det får väl vara så ett tag, så kanske jag kommer dit en dag, då jag kan vara sådär spontan och inte planera mina dagar efter ätande.