Plus
Vet ni, det gick bra idag, vilket innebär att det visade plus. Visserligen är det kanske inte helt tillitligt och så mkt som vågen visade, men ändå har jag gått upp.Och en sak till, det känns bra! Jag firade med en grov scones och en bit på en chokladmuffins, BARA FÖR ATT!
Den första kommentaren jag fick var "Detta är BRA Sara, tro inget annat och försök inte att göra någonting åt det, för det är precis så här du ska fortsätta!"
Nej, nu har jag lyckats klämma in en målning till av hyllan, eller ja sidorna iaf. Dessutom hann jag inte på Flädie innan för att köpa boots och pälsglans.
Nu måste jag bege mig, vi ska till Stävie och miljöträna med Pärlan som säkerligen är galen idag.
Möte med vågen
Jag tycker att om man är ledig så ska man få vara ledig, en vägning känns sjukt onödig, dessutom känns det ännu mer omotiverande när den infaller kl 13.00. Av vilken anledning liksom? Särskilt med tanke på att vi alltid har vägning innan frukost annars, det är ju inget som går att förlita sig på. Nå väl, det är väl en lättare match för mig att ha gått upp 0,5 kg, simpelt när man både ätit och druckit. Vätskebalansen i kroppen förändras ju väldigt mycket under dagen. Men det är väl bara att bita ihop och gå dit, stampa på vågen lite grann och höra ett konstaterande som jag egentligen inte vill höra. För jag är fortfarande så brutalt övertygad om en viktuppgång i rusande fart. Och ja, det finns underlag för den?
Det svåra med tidpunkten är att jag blir otroligt nervös för att jag verkligen vill veta den exakta vikten, men det är ju inte hållbart att varken äta eller dricka under hela förmiddagen. Det skulle iaf skapa ett väldigt liv och då är det bättre att försöka göra så gott man kan.
Men jag vet, att det kommer bli jobbigt sen men just nu så försöker jag förtränga det.
Det positiva är att jag får mina pengar snaaaart, jag letar ny bil och i morgon ska vi iväg med Pärlan!
För övrigt älskar jag mitt rum nu.
Mindre
Motivation
Lunchen åt vi på ikea, precis som igår, och givetvis var jag tvungen satt välja samma mat. Tyvärr måste jag medge att det gick bättre igår.
Förresten så vet jag inte var denna motivationen jag känner just nu har kommit ifrån. Den bara fanns där en dag. Det har hänt förut, men då har den gett sig av efter ett par dagar. Nu har jag känt mig motiverad i en hel vecka! Helt otroligt alltså. Jag tittar visserligen i spegeln och slås av alla tankar men lyckas ändå skaka av mig dem lika snabbt och fokusera på annat.
Förnuft - känsla
Jag fastnar så lätt i tankegångar som att jag faktiskt kan ha en sån där "svältdag" om jag nu sköter mig ett par dagar., men NEJ, det kan jag inte. För då blir jag aldrig frisk. Att hela tiden kompensera.
Det är så svårt och det krävs att man hela tiden håller sig på sin vakt. Det är så lätt att låta dem sjuka tankarna ta plats.
Att ta ett steg utåt, att se situationen ur ett annat perspektiv och reflektera samt ifrågasätta sina tankar är nödvändigt.
Det var så otroligt skönt när jag för en vecka sedan hade ett samtal med en person jag inte pratat med ordentligt sen i våras och fick höra "Sara, säg inte att du inte har kommit någonstans, för det är inte sant. Så här pratade du inte om det innan. Du inser att det är ett problem, att du är sjukt och ifrågasätter det. Jag blir verkligen rörd."
Där satt jag på en stol och kände mig sjukare än någonsin efter allt påtryck från dagvården och veckan som var. Och det betydde otroligt mycket för mig att få höra det. Jag har burit med mig det en vecka nu och har det i åtanke ständigt. Jag kan ju inte ge upp här.
Ärlighet
Jag tänker inte låta detta inlägget bli någon sorts ursäkt till varför jag vill blogga och väljer att skriva om det jag gör. Är det så att folk tycker att jag är självömkande, gnällig, inte har någon motivation osv så får det vara deras problem. Jag tvingar ingen att läsa och det är mina tankar jag skriver.
Dock ska jag vara ärlig och säga, att den som inte har eller har haft en ätstörning omöjligt kan förstå vilket helvete det är och hur svårt det är att ta sig ur det. Det är en kamp varje dag, varje timme, varje minut och det tar så fruktansvärt mycket energi från en. Det kräver ett heltidsarbete och det går definitivt inte alltid så lätt som man önskar att det skulle göra. Jag vågar nog säga att det aldrig går särskilt lätt.
Jag hoppades hela tiden att det skulle vara enkelt, jag försökte inbilla mig det, att när jag ville så kunde jag bli frisk. Den bistra verkligheten säger tyvärr det motsatta. Det går inte att knäppa med fingrarna och vänta på att ett mirakel ska ske som gör en frisk. Det är något man verkligen måste kämpa för att bli.
Känslorna som river i en är vidriga och det gäller hela tiden att stå ut med ångesten för att förhoppningsvis få den att minska så småningom.
För mig är det väldigt kluvet det här med att bli frisk och precis som så många andra tänker jag "jag vill bli frisk, men inte gå upp i vikt", sanningen däremot är att det är omöjligt. För att bli frisk krävs det att jag går upp i vikt. Det finns inget antingen eller. Det är där det svåra börjar, att acceptera att man måste förändra sin kropp till det man så länge avskytt, att gå upp i vikt och bli större. Det är ju trots allt det man kämpat för så länge och det som är en del av sjukdomen att hålla en låg vikt eller gå ner i vikt. Nu talar jag om anorexi i fråga.
Jag hade hittat en "balans" och en nivå där jag tyckte att det fungerade, men ett snedsteg, sen var jag på väg ner tillbaka igen. Jag trodde att det skulle vara hållbart att leva så, men det är det inte. Man förlorar så fruktansvärt mycket på det.
Kroppen behöver näring, det behöver alla och för det finns inga undantag. Det finns ingen som kan överleva utan näring. Det är ren fakta.
Att leva ett liv som är så begränsat som det faktiskt blir är inget liv. Det finns så mycket annat runt om som man går miste om.
Jag försöker ifrågasätta vad det är som skrämmer mig mest, jag vrider och vänder på det, slår knut på mig själv och blir inte ett dugg klokare. Jag bestämmer mig för att försöka, jag vet ju precis hur jag kan ta mig tillbaka igen, man trots det så vågar jag inte.
Jag går och väntar på något som aldrig kommer att ske, väntar på något som bara ska ge mig en klar vändpunkt. Men det fungerar inte så, det måste komma ifrån mig själv. Jag måste bestämma mig för att våga prova.
Jag värdesätter inte mina vänner, familjemedlemmar osv beroende på deras vikt. Så varför ska jag göra det med mig själv? Det är inte realistiskt.
Jag vill kunna vara spontan, jag inbillar mig att jag kan vara det, men samtidigt inser jag nu att jag nog måste leva efter detta fyrkantiga ett tag. För att kunna bli frisk. Jag måste hålla mina tider och planera efter mina måltider. Det kommer inte att gå annars, även om jag har svårt att acceptera det. Jag vill ju bara vara som alla andra! "Nej, jag kan inte då för jag ska äta!"
Men det får väl vara så ett tag, så kanske jag kommer dit en dag, då jag kan vara sådär spontan och inte planera mina dagar efter ätande.
