Saras tänkta tankar

Ofta påverkar ju inte det enbart den som är sjuk, utan även hela omgivningen.

I mitt fall började det relativt tidigt. Jag slutade äta korv när jag var 9-10 år, slutade att äta griskött när jag var 11 och när jag var 13 hade jag plockat bort allt rött kött. Eftersom allting gick successivt tror jag ingen riktigt såg något mönster i det, det gjorde inte ens jag. Det är ju ofta där i tonåren man testar en mängd olika vägar i livet (vissa färgar håret svart, andra super sig redlöst fulla och en de blir vegetarianer). Jag var dock aldrig vegetarian, jag åt kyckling och fisk. Det var så långt mina föräldrar kunde sträcka sig.

Hos dem flesta pågår vardagen i ett relativt högt tempo och eftersom tiden för matlagning är knapp så är det absolut enklast att alla äter samma mat. Vi åt väldigt mycket vegatariskt, min syster var inte alls särskilt förtjust i det till en början...det var nog ingen egentligen, men tillslut var även det en vardag. Visst hände det att de lagade något särskilt till sig själva och jag fick något annat, men det var inte ofta. På helgerna kunde vi ha tre olika rätter, en till mig, en till min syster och en till mamma och pappa.

Tiden gick och jag plockade bort fler livsmedel, grädde, pasta och ja...listan kan tyvärr göras alldeles för lång.

Jag la mig i matlagningen hemma extremt mycket, hjälp vad mina stackars föräldrar har fått stå ut med mycket. Det har varit för mycket olja i stekpannan, för mycket grädde i såsen (som blev matlagningsgrädde...som späddes ut).

Alla var påverkade.

Vi kunde inte gå ut och äta, de fick gå utan mig. Beställde de mat, fick jag någonting lagat hemma. Jag vägrade släppa kontrollen.

Jag vet inte hur många gånger jag ringt hem och frågat om jag kan äta hemma och fått svaret "Då måste vi tänka om".

Det har liksom blivit så normalt att ändra allt beroende på mig. Förstår ni hur begränsande allting blir av detta?

Vi har pratat om det här, flera gånger, tidigare vågade jag inte säga ifrån men nu gör jag det. Det är ofta det går av bara farten och orden ramlar ur munnen på pappa, men vi påminner varandra.

För så går det aldrig att bli frisk.

Det är precis som att alla förväntar sig att jag aldrig kommer att vilja äta ute, att jag alltid kommer att tycka det är jobbigt, att jag aldrig vill ha något fika, godis etc.

Det blir lite som att man förväntas vara "hon som ändå aldrig vill ha". Jag kan ge hundra exempel då jag fått höra saker som "Sara, du äter väl inte bullar?" "Det finns tårta i kylen, men det är nog inte av ditt intresse", "Sara vill nog inte ha några kakor".

Jag vet att jag absolut inte är ensam om att känna såhär, för jag vet att det är mer vanligt än ovanligt. Men en sak är jag säker på, att alla dessa kommentarer gör det allt utom lättare att ta sig tillbaka till ett mer "friskt liv".

Det kanske är så att jag faktiskt vill ha någon gång och då är det väldigt svårt att säga emot någon som gör ett sådant konstaterande.

För det tar lång tid att bli frisk, och allt det sjuka håller en så hårt att det faktiskt tar övertaget vid sådana situationer. "Jag måste ju leva upp till allas förväntningar, tänk vad dålig och äcklig jag skulle vara om jag inte gjorde det"

En gång har jag sagt emot, av hundratals, för jag blev så fruktansvärt arg...men det är otroligt svårt.

Lika svårt som det är att inse att man skapat en sådan negativt anpassad omgivning, allt för sjukdomens skull.