Saras tänkta tankar

Idag känns det helt annorlunda. Jag känner mig så otroligt färdig med det här kapitlet av mitt liv. Under min sista tid där har den känslan ständigt förstärkts, det är dags att ta nästa steg, vidare ut i livet!

Jag har väldigt mycket kvar men har också kommit oerhört långt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av så mycket som jag faktiskt har gjort. Jag kan idag säga att jag är väldigt stolt över hur mycket jag har kämpat och förändrat.

Under samtalet idag kom det upp många minnen av hur det en gång var, det är skrämmande och känns på något vis väldigt avlägset även om det inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Jag har gråtit och skrikit, varit arg, förbannad, ledsen, uppgiven och hatat allt stundtals, men jag har alltid fortsatt att kämpa! Utan min fantastiska beh. hade jag aldrig klarat av allting, jag hade aldrig stått ut och jag hade aldrig kommit hit, där jag är idag. Det finns inte ord för att beskriva den tacksamhet jag känner.

Jag minns också, så väl, när läkaren talade om för mig hur illa jag hade skadat min kropp och sa: "Sara, du måste äta för att överleva!"

Jag håller inte med...

Jag måste äta för att LEVA! För jag vill leva, inte bara överleva, det är inte tillräckligt för mig.

Jag skulle kunna skriva kopiösa mängder om min tid på C. och om allting som har hänt, men jag håller mig kort nu.

Det känns vemodigt och lite sorgligt att lämna så fina människor bakom sig, de känner trots allt mig innifrån och ut, men på något vis känns det också väldigt skönt. Jag känner mig väldigt glad åt att kunna glädja dessa personer, genom allt mitt slit, att åter få smak på livet.