Jag vill börja detta inlägg med att tacka er alla som har hört av er, via bloggen, fb osv! Jag blir väldigt rörd och glad över era fina ord, det betyder mycket!
Jag funderar så otroligt mycket just nu, på hela min resa hit och min vidare resa i livet. Jag förundras över hur mycket människan faktiskt kan förändra, som man många gånger inte tror ens är möjligt. Det mesta handlar om vilja, men ensam är inte stark, man behöver mycket stöd och uppmuntran från omgivningen.
Jag har under hela min sjukdomstid varit väldigt ensam, jag har inte släppt in många och det har inte varit lätt för någon. Jag har många gånger tänkt "Varför tjatade de inte lite mer?" "Varför tvingade de inte mig?" "Varför sa ingen något?"
Ungefär lika många gånger som jag tänkt "Varför tjatar de överhuvudtaget?" "Varför förstår ingen?" "Varför frågar eller ser ingen?"
Jag hade liksom byggt upp en skyddszoon kring mig,hit men inte längre, ingen fick komma tillräckligt nära. Det gjorde jag väldigt tidigt och den behöll jag, länge, jag skulle vilja påstå att jag började släppa på den så sent som i våras.
Då kan man ju undra varför jag inte gjorde det tidigare, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag var mogen för det, jag var inte redo att släppa taget om det sjuka.
Under min tid i Lund var jag väldigt dålig, det kan jag inse nu, så här i efterhand. Jag hade ett fullt krig emot behandlingen och gjorde allt jag kunde för att hålla fast vid anorexin. Jag var som en tolvåring i mognadsgrad. Jag bråkade om tjocklek på mackor och ostskivor, om smör, om storlek på potatisar och allt möjligt som är fullständigt obegripligt för friska människor. Jag kan nästan skämmas över det ibland, men sen inser jag att det var sjukdomen som höll mig i ett så hårt grepp att jag då inte kunde förmå mig att göra någonting annat.
Jag kunde nästan flina åt att jag utsatt min kropp för sådan svält att min lever hade tagit stryk.
Idag tycker jag bara att det är fruktansvärt hemskt. Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv. Jag har pressat mig något så extremt att jag idag inte kan förstå hur jag orkade så länge som jag faktiskt gjorde. Jag kunde rida tre hästar om dagen, springa i -15 grader och en halvmeter snö, träna sent på nätterna och samtidigt jobba och hålla skenet uppe.
Idag vet jag bättre...
