Saras tänkta tankar

Det var en fråga jag fick i veckan, av en behandlare som liksom ställde mig lite grann mot väggen. En fråga som etsat sig fast i mig sedan dess.

Jag har fortfarande svårt att ta orden i min mun, jag gör det aldrig och har aldrig sagt det högt. Det har funnits på papper, många papper, men aldrig kommit ur min egen mun...åtminstone inte när det har gällt mig. Det har alltid av mig förklarats som "jag har lite problem med maten bara", jag har knappt kunnat ta orden ätstörning i min mun. Ordet anorexi har jag knappt kunnat acceptera än idag Första gången jag fick höra det av läkaren var jag övetygad om att vågen var manipulerad eller att mätstickan var feluppsatt. Jag höll fast vid mn övertygelse i över ett år. När jag då kom till en annan klinik, och fick samma svar började jag fundera, men kunde absolut inte ta in det. Jag var inte sjuk, jag hade bara lite problem. Särskilt inte med tanke på att jag faktiskt vägde betydligt mer än den lägsta vikt jag haft och fortfarande stämde in på diagnosen. Jag fick liksom inte ihop det.

Under min första tid i behandling tyckte jag att det trots allt var relativt normalt att gömma mat, hälla ut näringsdrycker och träna i smyg. Jag hade gjort sjuka beteenden till normala. Någonstans visste jag ju ändå att det inte var riktigt rätt, för jag gjorde ju allt för att ingen skulle märka och jag lyckades tyvärr väldigt bra. Jag vet inte hur mycket gammal mat jag hittat i fickor, ovanpå hyllor, lådor osv.

Det var nog inte förrän förra jag insåg att det var mer än "bara lite problem". Under min första tid på C. utkämpade jag ett fullt krig med mig själv. Jag har nog aldrig mått så dåligt som under den tiden. Jag hade som jag tidigare nämnt "stängt alla sjuka utvägar", jag hade bestämt mig för att sluta fuska.

Det här är fruktansvärt jobbigt att berätta om, men jag vet också att det är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare.

Under min första tid på C. hade jag fruktansvärda ångestpåslag, både vid måltiderna, efter och under samtal. Jag hyperventilerade, skakade och kallsvettades. Det skedde dagligen. Jag kämpade som aldrig förr och kunde inte förstå att jag reagerade på ett sådant sätt. Jag var frustrerad och ledsen. Jag grät mer än jag någonsin gjort. Jag ramlade ihop och kunde inte gå själv. Jag hade en fantastisk behandlare som alltid fanns och hjälpte mig att härda ut, som höll om mig, höll mig i handen, kramade mig och torkade mina tårar. Hon lovade mig att det skulle bli bättre.

Jag hade så otroligt svårt att acceptera hur ångesten fullkomligt tog över mig och gjorde mig så otroligt maktlös. Jag insåg hur otroligt styrd jag var, av något som var mer än "ett problem".

På nätterna drömde jag om mat, näringsdrycker, vägningar och vaknade ofta alldeles genomvåt och fick kliva in i duschen direkt.

Det var väl där någonstans jag insåg, att jag faktiskt var sjuk och hade varit det väldigt länge...alldeles för länge.

Det gör fruktansvärt ont i mig att minnas, att se tillbaka men jag vet också att jag måste acceptera det och jag behöver också påminna mig om vilket helvete det faktiskt var och att jag aldrig mer vill komma dit igen.