Saras tänkta tankar

Ibland slår det mig hur mycket jag saknar allt det jag hade när jag var en sådär 14-15 år. Då fanns det tider som jag aldrig kommer att glömma. Stunder av ren och skär lycka. Även om jag i perioder hade det kämpigt var stunderna av glädje så stora att de övervägde allt det där mörka.

Det är många som anser att "gymnasiet är den bästa tiden under skolåren". Där är jag redo att protestera. Gymnasiet var pest enligt min mening. Högstadiet däremot var en underbar tid (vi bortser från det sjuka). Vi hade en alldeles underbar klass, vi var så starka tillsammans och vi var den "starkaste" klassen på skolan. När jag skriver starkaste menar jag att ingen hade den gemenskapen vi hade, ingen hade den kämparglöden vi hade och det är nog ingen av oss idag som tvekar på det. Givetvis fanns det någon som höll sig lite på sin kant i perioder men ingen var riktigt utstött och vi trivdes ihop.

Vi var starka tillsammans. Vi kämpade tillsammans. Vi presterade i skolbänkarna men fick lärarna att slita håret emellanåt. Vi var ett gäng ungdomar med självförtroende och tydliga åsikter. Vi visste vad vi ville.
De lärarna vi inte tyckte om fick det ganska tufft ibland medans de vi tyckte om kunde få oss fängslade vid fysikens lagar.

Egentligen började nog allt redan på mellanstadiet. Det var nog mycket tack vare den underbara lärarinna vi hade då. Alla fick uppmärksamhet, vi fick alla visa våra goda sidor och vi fick lära oss att samarbeta. Vi vann alla möjliga idrotts-tävlingar, vi var med i Vi I femman och var i radio två gånger där jag var hejarklacksledare och vi formades till självständiga individer. Vi var starka redan då.

I sjuan var vi 12 stycken från mellanstadiet som hamnade i samma klass (alla hade önskat varandra). Det tog lite tid innan alla hade acklimatiserat sig med "nykomlingarna" som det blev för oss, men när det väl var gjort var vi mer sammansvetsade än någonsin.
Jag minns den dagen en elev i sjuan hade kommit fram till J och sagt "Åh vad jag önskar att vi var som ni och hade en så underbar klass".

Jag grät inte när jag slutade gymnasiet och tog studenten. Nej, för mig var det en lättnad. Däremot var jag fullkomligt förtvivlad när vi slutade nian. Det var den bästa tiden i mitt liv hittills.

Framför allt saknar jag Er, åtta underbara tjejer och allting vi gjorde tillsammans. Idag befinner sig alla på olika platser på jorden, med nya erfarenheter och olika framtidsplaner.
Det är väl så man säger, att ibland växer man ifrån varandra. Jag vet egentligen inte om vi har vuxit ifrån varandra, för jag tror, att om vi hade träffats idag så hade vi kunnat vara precis likadana som då för 6-7 år sedan. 

                                                          
                                                           


                                                                                                                                                                                              





                                                            



"Vi var oslagbara, vi sköt från höften, vi hade svaren på allt!"