Att låta omgivningen bestämma?
Denna dagen har varit tuff. För det första vaknade jag och mådde inte särskilt bra. Förkylningen är tydligen mer envis än vad jag vill inse. Dessutom vaknade jag senare än vad jag hade tänkt och insåg ganska snabbt att jag varken hade tid eller energi nog för att rida. För min kära lilla häst har fått ta det väldigt lugnt på sista tiden, dock är det inget som skadar henne men nu måste vi komma på banan igen! Den nya sadeln var kalas vid första tillfället, nu tycker jag att den hamnat ngt i framvikt och ska ringa till Sofia i morgon för att höra hur vi ska åtgärda detta.
Så istället för att åka till ridhuset som jag tänkt fick hon gå ut i hagen direkt...dock verkade inte hon särskilt missnöjd med det utan lekte glatt med hinken som var fylld med is istället för vatten (vattenkopparna i hagarna fungerar ju def. inte i kylan). När hon sedan istället för is fick vatten kom hon fram till att det var mycket roligare att plaska i det än att leka med isen och roade sig glatt på egen hand.
Nå väl. Jag saknar verkligen mina föräldrar nu. Jag vill att de ska vara här hos mig. Krama mig, trösta mig och säga att allting kommer att bli bra. Säga att jag ska lita på mig själv och göra det jag vill.
Men nej, jag gråter inte, jag visar inte att jag är ledsen. Jag biter ihop. Jämt jämt jämt denna fasad, denna mask. Jag sväljer allt. Trots att jag egentligen inte står ut. Därigenom finns det bara en person att beskylla, mig själv.
Jag är så otroligt trött på att lyssna till vad alla andra tycker om mig, vad jag gör eller inte gör, vad jag borde göra osv. Det är inte en gång i månaden eller en gång i veckan. Nej, nu mer tillhör det vardagen. Just nu orkar jag inte med det. Är det inte mitt liv? Är det inte mina val? Mina beslut?
Jag är så evinnerligt less på att alltid få höra motsatsen. Att inte tillåtas göra det jag vill. Det jag anser är bra.
Idag ville jag sjunka igenom jorden, jag ville springa därifrån, skrika att ingen ändå inte fattar någonting och bara sätta mig och storgråta i min ensamhet. För att sedan torka tårarna och köra mitt eget race.
Givetvis skulle jag aldrig få för mig något av detta i en sådan situation som jag hamnade i idag. Dock var jag relativt tydlig med att agera som en barnunge "jag tänker inte", "jag ska inte", "jag vill inte". Jag kände mig så fruktansvärt underlägsen och så ensam. Ingen som stod bakom mig i det JAG vill. Utan ständigt detta vad alla andra vill. Oavsett vad jag säger eller gör så vill ingen tro mig. Ingen litar på mig. Det gör så kopiöst jävla ont.
Efter att ha suttit på den där stolen i en evighet då jag dessutom borde ha jobbat bad jag om att få gå därifrån, för jag orkade helt enkelt inte sitta där och höra allting.
Jag vet att det enbart är i all välmeningen. Men just nu vill jag bara få vara ifred. Åtminstone från dem som försöker driva mig åt det jag inte vill. Inte just nu.
Att en del dessutom uttalar sig om så mycket de trots allt vet ytterst lite om. Det är också något jag har svårt att förstå. Fråga gärna, men jag väljer själv huruvida jag vill svara eller berätta. Men tro inte att ni vet mer än vad ni gör.
Okej, nu har jag gnällt tillräckligt för idag. Jag vill ju bara ha mitt liv. Jag vill jobba - NU, jag vill börja plugga - SNART. Jag vill inte lägga ner med tid på detta. Kan ingen bara förstå det...?
Det kan ju faktiskt vara så att det löser sig själv?
Så istället för att åka till ridhuset som jag tänkt fick hon gå ut i hagen direkt...dock verkade inte hon särskilt missnöjd med det utan lekte glatt med hinken som var fylld med is istället för vatten (vattenkopparna i hagarna fungerar ju def. inte i kylan). När hon sedan istället för is fick vatten kom hon fram till att det var mycket roligare att plaska i det än att leka med isen och roade sig glatt på egen hand.
Nå väl. Jag saknar verkligen mina föräldrar nu. Jag vill att de ska vara här hos mig. Krama mig, trösta mig och säga att allting kommer att bli bra. Säga att jag ska lita på mig själv och göra det jag vill.
Men nej, jag gråter inte, jag visar inte att jag är ledsen. Jag biter ihop. Jämt jämt jämt denna fasad, denna mask. Jag sväljer allt. Trots att jag egentligen inte står ut. Därigenom finns det bara en person att beskylla, mig själv.
Jag är så otroligt trött på att lyssna till vad alla andra tycker om mig, vad jag gör eller inte gör, vad jag borde göra osv. Det är inte en gång i månaden eller en gång i veckan. Nej, nu mer tillhör det vardagen. Just nu orkar jag inte med det. Är det inte mitt liv? Är det inte mina val? Mina beslut?
Jag är så evinnerligt less på att alltid få höra motsatsen. Att inte tillåtas göra det jag vill. Det jag anser är bra.
Idag ville jag sjunka igenom jorden, jag ville springa därifrån, skrika att ingen ändå inte fattar någonting och bara sätta mig och storgråta i min ensamhet. För att sedan torka tårarna och köra mitt eget race.
Givetvis skulle jag aldrig få för mig något av detta i en sådan situation som jag hamnade i idag. Dock var jag relativt tydlig med att agera som en barnunge "jag tänker inte", "jag ska inte", "jag vill inte". Jag kände mig så fruktansvärt underlägsen och så ensam. Ingen som stod bakom mig i det JAG vill. Utan ständigt detta vad alla andra vill. Oavsett vad jag säger eller gör så vill ingen tro mig. Ingen litar på mig. Det gör så kopiöst jävla ont.
Efter att ha suttit på den där stolen i en evighet då jag dessutom borde ha jobbat bad jag om att få gå därifrån, för jag orkade helt enkelt inte sitta där och höra allting.
Jag vet att det enbart är i all välmeningen. Men just nu vill jag bara få vara ifred. Åtminstone från dem som försöker driva mig åt det jag inte vill. Inte just nu.
Att en del dessutom uttalar sig om så mycket de trots allt vet ytterst lite om. Det är också något jag har svårt att förstå. Fråga gärna, men jag väljer själv huruvida jag vill svara eller berätta. Men tro inte att ni vet mer än vad ni gör.
Okej, nu har jag gnällt tillräckligt för idag. Jag vill ju bara ha mitt liv. Jag vill jobba - NU, jag vill börja plugga - SNART. Jag vill inte lägga ner med tid på detta. Kan ingen bara förstå det...?
Det kan ju faktiskt vara så att det löser sig själv?
Kommentarer
Postat av: sara
Sara, att vilja hjälpa dig är inte att vilja stjälpa dig. Ta emot hjälpen du erbjuds, lyssna på sunda vettiga förnuft. Ibland är det tyvärr så att som sjuk så vet man inte bäst. <3
