Reaktioner
Åh vad jag är glad för alla er som hört av er på ett eller annat sätt efter att ha läst kommentaren jag fick här i bloggen.
Tidigare har jag alltid tagit åt mig väldigt mkt och skulle säkert göra det om detta var skrivet av en vän, men nu har jag enbart reagerat med ilksa och i efterhand känns det mest komiskt.
Jag har pratat med Anna idag och det var ett samtal fullt med skratt och skämt istället. Om att bygga ett eget ridhus och avskärma oss ifrån allt skitsnack och personer som enbart är ute efter att nedvärdera andra.
Min blogg har varit lösenordsskyddad av en anledning. Jag skäms. Jag vill inte att vem som helst ska få ta del av detta. Det är inte många som har fått göra det heller. Jag kan förstå om mina inlägg kan uppfattas som negativa, absolut, det förnekar jag INTE. Men det är också i de stunderna jag har behov av att skriva av mig. Jag skriver här. Jag går inte runt och deppar, jag lever mitt liv med allt vad det innebär. Jag trodde att de flesta åtminstone kunde ta del av detta när de ville. Jag tvingar INGEN att läsa, det är helt frivilligt och jag släpper in folk på livet på det viset, något jag tidigare haft väldigt svårt för. Jag har varit ärlig, låtit er ta del av mina tankar och låtit er ta del av den sjukdom jag trots allt har men som jag försöker besegra.
I de stunder när allt funkar, när jag mår bra osv har jag inget behov av att skriva här. De som känner mig vet också hur det ligger till - jag är inte den som drar ned stämningen för att jag är deppig.
Ni som känner mig vet också att bloggen varit ett andrum där jag fått möjlighet att skriva om det mörka, jobbiga och det som jag behöver ventilera för att få klarhet i allt och kunna gå vidare. Att jag dessutom låtit er ta del av det, är för mig något stort.
Detta är inget jag går runt och pratar om, alla de här tankarna. Jag kan skämta om det, och det gör jag med jämna mellanrum. Jag pratar inte med många om det och med dem jag gör det med, litar jag på till 100%.
Jag har förnekat i år att ätstörningen varit ett problem, en sjukdom, det är först nu jag erkänner det och inser att det begränsar mitt liv något fruktansvärt.
Nu tillåter jag mig i allt större utsträckning att ta del av livet för vad det är värt och de som känner mig och umgås med mig vet att det är så.
Jag tackar ja oftare än nej nu för tiden och jag är så glad för er som finns vid min sida.
Igår hade vi en underbar dag jag och S. på Voltige-SM och det var så underbart roligt att träffa alla igen. Och det kändes verkligen att det var ömsesidigt. Alla tjejerna, alla föräldrar, alla från andra föreningar och ännu fler. Jag är så glad att vi åkte dit.
Igårkväll var jag nere och red Pärlan på banan medans Sofia tränade för Anna så att hon kunde se så att allt såg bra ut, eller ja, så att jag inte sitter och gör ngt dumt nu. Jag får ju så lätt för mig saker som är fel och som jag gör fel. Men Pärlan skötte sig lika bra som hon gjort nu de senaste veckorna.
Pappa och jag har varit runt lite idag och handlat, mysigt :)
Ikväll blir det en tur till Krille och tacos till middag!
I morgon är planen att träffa Malin från Norge och det ska bli så underbart roligt.
På onsdag blir det kvalitetstid med finaste Johanna.
Nå väl, bloggen kanske nått sitt slut här. Eller så lösenordsskyddar jag den igen, med ett nytt lösen och fortsätter som tidigare och gnäller alltså.
Tidigare har jag alltid tagit åt mig väldigt mkt och skulle säkert göra det om detta var skrivet av en vän, men nu har jag enbart reagerat med ilksa och i efterhand känns det mest komiskt.
Jag har pratat med Anna idag och det var ett samtal fullt med skratt och skämt istället. Om att bygga ett eget ridhus och avskärma oss ifrån allt skitsnack och personer som enbart är ute efter att nedvärdera andra.
Min blogg har varit lösenordsskyddad av en anledning. Jag skäms. Jag vill inte att vem som helst ska få ta del av detta. Det är inte många som har fått göra det heller. Jag kan förstå om mina inlägg kan uppfattas som negativa, absolut, det förnekar jag INTE. Men det är också i de stunderna jag har behov av att skriva av mig. Jag skriver här. Jag går inte runt och deppar, jag lever mitt liv med allt vad det innebär. Jag trodde att de flesta åtminstone kunde ta del av detta när de ville. Jag tvingar INGEN att läsa, det är helt frivilligt och jag släpper in folk på livet på det viset, något jag tidigare haft väldigt svårt för. Jag har varit ärlig, låtit er ta del av mina tankar och låtit er ta del av den sjukdom jag trots allt har men som jag försöker besegra.
I de stunder när allt funkar, när jag mår bra osv har jag inget behov av att skriva här. De som känner mig vet också hur det ligger till - jag är inte den som drar ned stämningen för att jag är deppig.
Ni som känner mig vet också att bloggen varit ett andrum där jag fått möjlighet att skriva om det mörka, jobbiga och det som jag behöver ventilera för att få klarhet i allt och kunna gå vidare. Att jag dessutom låtit er ta del av det, är för mig något stort.
Detta är inget jag går runt och pratar om, alla de här tankarna. Jag kan skämta om det, och det gör jag med jämna mellanrum. Jag pratar inte med många om det och med dem jag gör det med, litar jag på till 100%.
Jag har förnekat i år att ätstörningen varit ett problem, en sjukdom, det är först nu jag erkänner det och inser att det begränsar mitt liv något fruktansvärt.
Nu tillåter jag mig i allt större utsträckning att ta del av livet för vad det är värt och de som känner mig och umgås med mig vet att det är så.
Jag tackar ja oftare än nej nu för tiden och jag är så glad för er som finns vid min sida.
Igår hade vi en underbar dag jag och S. på Voltige-SM och det var så underbart roligt att träffa alla igen. Och det kändes verkligen att det var ömsesidigt. Alla tjejerna, alla föräldrar, alla från andra föreningar och ännu fler. Jag är så glad att vi åkte dit.
Igårkväll var jag nere och red Pärlan på banan medans Sofia tränade för Anna så att hon kunde se så att allt såg bra ut, eller ja, så att jag inte sitter och gör ngt dumt nu. Jag får ju så lätt för mig saker som är fel och som jag gör fel. Men Pärlan skötte sig lika bra som hon gjort nu de senaste veckorna.
Pappa och jag har varit runt lite idag och handlat, mysigt :)
Ikväll blir det en tur till Krille och tacos till middag!
I morgon är planen att träffa Malin från Norge och det ska bli så underbart roligt.
På onsdag blir det kvalitetstid med finaste Johanna.
Nå väl, bloggen kanske nått sitt slut här. Eller så lösenordsskyddar jag den igen, med ett nytt lösen och fortsätter som tidigare och gnäller alltså.
Kommentar
Nu får du sluta med din självömkan, Sara! Du är vuxen och kan inte gå runt och förvänta dig att omgivningen ska tycka synd om dig. Det har vi nog alla gjort till en början, men med tanke på att du inte vill bli frisk (läs gå upp i vikt) så är det ingen som orkar med att stötta dig. Tydligen är det bara A som orkar lyssna på dig, men hur länge till kan man undra.!?
Jag ber denna människa att ge sig till känna. Jag tycker det är så fruktansvärt lågt, fegt och allt möjligt att inte kunna stå för det denne personen i fråga säger. Det värsta av allt, är att jag TRODDE att jag hade lämnat lösen till vänner, men uppenbarligen inte.
