Det förflutna
Jag skriver om dåtid, det är enklast så, för alla parter. Dåtiden kan jag skriva om, den är inte lika skrämmande som nutiden. Jag kan inte göra något åt det förflutna, det finns där och kommer alltid att finnas där som något opåverkbart. Jag har accepterat det, hur gärna jag än hade velat ändra på en del saker så har jag insett att det inte kommer att gå. För tiden rör sig framåt, inte bakåt och vad jag vet har inget annat inträffat än så länge.
Jag skriver och jag har alltid skrivit mycket under min uppväxt. Texter av olika slag i ett fullständigt virrvarr; dagboksanteckningar, dikter, noveller och berättelser. Jag har sparat en del, främst dagböcker, och ibland tar jag mod till mig och läser vad jag en gång skrev.
"Jag är helt totalt ensam i mitt mörker
helt jävla ensam
helt jävla ensam
Det är nu jag som mest hade behövt någon,
just här brevid mig
just här brevid mig
För det är NU någon måste skrämma bort ångesten,
för jag vågar inte själv."
"Jag la mig i sängen och när mamma kom stortjöt jag
bara grät och grät
Jag grät i fyra timmar och ännu mer efter att jag tvingats trycka i mig 1/6 hamburgare"
Det känns väldigt långt borta, och det är det också. Det är många år sedan, väldigt många år sedan. Men jag minns fortfarande ångesten, den kommer jag aldrig att glömma. Så stark och så intensiv. Den lamslog mig. Jag var rädd, varje dag...lika rädd för livet som för döden.
Blodsmak i munnen, blåmärken och smärta. Ändå gav jag inte upp. Jag vågade inte. Men nej, jag var inte sjuk, jag "hade bara lite problem".
Kommentarer
Postat av: annii
hej. väldigt länge sedan du uppdaterade bloggen, kanske du inte ens får denna kommentaren och med den min önskan att du tar kontakt med mig, då du tycks vara den första jag 'hittat' med samma kombination av OCD och anorexi... som dessutom verkar vara fri nu? jag behöver någon, hjälp?
