Saras tänkta tankar -

Det förflutna

Jag skriver om dåtid, det är enklast så, för alla parter. Dåtiden kan jag skriva om, den är inte lika skrämmande som nutiden. Jag kan inte göra något åt det förflutna, det finns där och kommer alltid att finnas där som något opåverkbart. Jag har accepterat det, hur gärna jag än hade velat ändra på en del saker så har jag insett att det inte kommer att gå. För tiden rör sig framåt, inte bakåt och vad jag vet har inget annat inträffat än så länge.

Jag skriver och jag har alltid skrivit mycket under min uppväxt. Texter av olika slag i ett fullständigt virrvarr; dagboksanteckningar, dikter, noveller och berättelser. Jag har sparat en del, främst dagböcker, och ibland tar jag mod till mig och läser vad jag en gång skrev.

"Jag är helt totalt ensam i mitt mörker
helt jävla ensam

Det är nu jag som mest hade behövt någon,
just här brevid mig

För det är NU någon måste skrämma bort ångesten,

för jag vågar inte själv."

"Jag la mig i sängen och när mamma kom stortjöt jag

bara grät och grät

Jag grät i fyra timmar och ännu mer efter att jag tvingats trycka i mig 1/6 hamburgare"

Det känns väldigt långt borta, och det är det också. Det är många år sedan, väldigt många år sedan. Men jag minns fortfarande ångesten, den kommer jag aldrig att glömma. Så stark och så intensiv. Den lamslog mig. Jag var rädd, varje dag...lika rädd för livet som för döden.

Blodsmak i munnen, blåmärken och smärta. Ändå gav jag inte upp. Jag vågade inte. Men nej, jag var inte sjuk, jag "hade bara lite problem".

2012-11-06 @ 20:14:01 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()

Att kastas tillbaka

Att bre smör på en macka, det är en sak de flesta behärskar och man gör det oftast utan att ägna det en tanke. Det är något som blivit automatiserat, man vet exakt hur man vill att det ska vara och tänker istället på något helt annat under tiden.
Idag bryr jag mig inte nämnvärt om huruvida det är lätta, bregott, becell eller något annat och inte heller om hur mycket smör jag brer på mina mackor.
Det kan tyckas patetiskt att ägna tankar åt detta, men en gång i tiden var det väldigt annorlunda.
Då spelade allt det ovannämnda en stor roll.

"Åh, detta hemska smör, hela förpackningen. 10 g. 100g = x kcal / 10 = x kcal, inte så mycket på en gång, så onödigt! Min dag kommer att bli förstörd, varför allt detta, det är så jävla onödigt. Man kan äta mackor utan smör om man nu ska äta mackor. Jag drar inte av locket, bara för att jag vet att jag egentligen måste. Men stuntar jag i det, så kanske jag kommer undan. Jag smetar ut det, och låter det längst in vara kvar, det är ingen som kommer märka."

Sen sitter jag där, uppkrupen i fåtöljen med knäna under hakan och armarna virade runt benen. Fan, de kom på mig, igen.

"Sara, du vet vad som gäller med smöret, varför är det så svårt?"
"Men det är ju inte normalt att äta 10 g smör varje morgon"
"Jo, på två mackor är det och det vet du, det är inget att diskutera."
"Ja men kom inte och påstå att det är normalt att det rinner smör genom mackan när man rostat den!"
"Då får du väl vänta att bre smör tills den har svalnat då Sara"
"Det är fan ändå inte normalt! Ingen människa äter så mycket smör!"

Jag gråter, under samtalet med min behandlare, förtvivlad över det jävla smöret som förstör mitt liv för tillfället.

Det är svårt att förstå för utomstående, det är jag fullt medveten om, det är tillochmed så att jag själv har svårt att förstå att detta faktiskt har hänt. Det var ett antal år sedan nu och väldigt mycket har hänt, men jag glömmer aldrig den här dagen.
Jag minns ångesten, det var den som fullständigt styrde mig, jag hade ingenting att säga till om. Dessutom förstod ingen mig, ingen i hela världen. De var bara ute efter att göra mig fet, äckig och oduglig. "Frisk" kallades det. Jag ville inte bli frisk, inte på det sättet. Jag ville bli frisk, på mitt sätt.

2012-11-02 @ 23:41:00 Permalink Kommentarer (1) Trackbacks ()