Saras tänkta tankar

Under min sjukdomstid var pizza något som var totalt bannlyst för mig. Jag vet inte varför just pizza var det som föll offer för att bli det "mest förbjudna". Jag tycker om pizza och har alltid gjort. Ändå tillät jag mig inte att äta eller ens vidröra denna maträtt.

Det gick år utan att jag åt pizza. Beställde övriga familjemedlemmar pizza hemma, hade de antingen lagat något annat till mig eller så gjorde jag något själv. Oftast passade de på att beställa pizza när jag ändå inte skulle vara hemma. Jag kunde inte ens tänka mig hemmagjord pizza, för mig var all pizza detsamma.

Någonstans under min tillfrisknadsprocess började tanken ändå vakna till liv. Jag kanske inte skulle dö om jag åt en pizza? Eller åtminstone smakade? Jag kanske inte skulle gå upp 10 kg? Jag kanske inte skulle få sådan ångest att den skulle kunna kväva mig? Jag visste ju faktiskt inte. Jag hade bara varit fast övertygad om att det skulle vara så, utan några konkreta bevis.

Det kanske var dags att testa? Att utmana mig själv ordentligt? Alla andra kunde äta pizza, vad skulle göra det annorlunda för mig?

Jag skulle äta pizza.

Det var en lång process fram tills den dagen jag satt där med min pizza. Jag hade planerat i dagar, veckor ja till och med månader. Det skulle bli den perfekta pizzan. Jag planerade det minutiöst, det skulle bli helt perfekt. Det var inte bara pizzan som skulle bli perfekt. Allt annat runt om var också tvunget att vara perfekt. Jag skulle ha perfekt sällskap, den skulle intas på ett perfekt ställe och på ett perfekt sätt.

Jag byggde upp så väldigt många föreställningar om hur den här pizzan skulle se ut, smaka och vilka känslor den skulle ge mig.

Reflekterade jag någonstans över hur överdrivet och sjukt mitt planerande var kring den här pizzan?

Jag planerade det som att det skulle vara den enda pizzan jag skulle äta och allting skulle vara perfekt.

Pappa, blev den utvalda, det var en dag i somras vi skulle köpa pizza. Givetvis var ju restaurangen redan bestämd, det var den enda pizzan jag kunde tänka mig att äta, stenungsbakad med mozzarellaost och färsk basilika.

Jag var fullkomligt upprymd av känslor hela dagen. Likt en femåring som för första gången ska gå själv på kalas, eller hon som ska ta emot sin första medalj på en simtävling...!

Jag åkte 1,5 mil för att hämta pizzorna (finns betydligt närmare pizzerior), från början hade vi bestämt att vi skulle äta där, men jag fick fruktansvärt ont i huvudet under dagen och ändrade mig medans pappa suckade.

Så slutligen satt vi där med pizzorna hemma, lite halvljumna var de ju efter bilresan. Såg den ut som jag ville? Skulle den smaka sådär exakt som jag väntade mig?

Jag minns besvikelsen när jag stoppade den första biten i munnen, tuggade och kände smakerna. Det var ju inte alls sådär fantastiskt gott som jag väntat mig. Pizzan var halvljummen, smakade okej men det var ingen mirakulös upplevelse.

Där någonstans insåg jag också att jag verkligen hade målat upp en hel föreställning om hur det skulle bli, hur det skulle smaka och hur jag skulle känna mig. Detta utan att jag egentligen inte hade en enda aning.

Jag var ledsen och besviken den första tiden. Det blev ju inte alls sådär perfekt. Men efter ett tag insåg jag att mina förväntningar var så orealistiska att besvikelsen var ett faktum. Samtidigt insåg jag också att det inte var den enda pizzan jag skulle äta i mitt liv, jag kunde ju faktiskt äta pizza flera gånger.