Syster
Jag ska inte skriva ett alltför utelämnande inlägg, av respekt för min syster.
Men det finns så mycket som snurrar just nu och jag blir inte klokare ju mer jag tänker, helt ärligt blir det bara värre.
Vi har haft jätteroligt tillsammans när vi var yngre, men har alltid varit väldigt olika. Det har lett till att vi bråkat otroligt mycket, inte alltid bara kärleksfullt gnabb, utan sådär mycket att vi knappt kunnat vistats i samma rum. Men vi har också haft väldigt mycket roligt ihop även om det inte varit så mycket som jag hade önskat.
Anledningen till detta då? Jo, det är jag. Det är jag som är anledningen till väldigt mycket av det. Jag och mina problem. För jag vet hur mycket det tär på omgivningen och jag kan aldrig någonsin förstå hur mycket min familj har fått stå ut med. Men mamma och pappa har jag alltid kunnat prata med, vi har haft ganska öppna diskussioner om problemen även om det varit väldigt kämpigt.
Min syster och jag har inte varit alls lika öppna. Hon har reagerat med ilska. Det i sig har ju resulterat i att jag känner mig hemsk som person och som syster. För jag älskar henne. Jag vet hur mycket hon har fått lida och jag vet inte hur jag skulle ha reagerat i motsatt sistuation.
Det som varit värst, har varit att hon ständigt blivit så hatisk mot mig, så avvisande och nekande. Det har suttit i sen hon flyttade hemifrån, långt efter att så mycket blivit bättre och fortfarande har hon fått mig att känna mig så hemsk som har förstört så mycket i hennes liv.
Jag har alltid försökt att finnas för henne. Jag har tröstat henne så många gånger och dragit ur henne saker som hon inte vågat säga till mamma och pappa från första början. Jag har peppat henne, uppmuntrat och ställt upp så som jag tycker att man ska göra för sin syster.
Men så fort jag sagt något eller gjort något som är fel i hennes ögon, det har räckt med en annan åsikt om något vardagligt, så har hon blivit rasande. Utifrån det har vi aldrig kunnat diskutera.
Idag var en sån dag, som alltid, då vi börjar bråka. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt jobbigt, hon är inte hemma särskilt ofta och att bråka är jag inte särskilt intresserad av. Men att ständigt få höra vad jag gör fel istället för att uppskatta det jag faktiskt gör, är inte roligt.
Idag slutade det inte med skrik, det fanns med i bilden, men vi kunde sansa oss båda två. Framför allt lät jag henne gorma ett tag för att därefter försöka förklara och ifrågasätta hennes tänkande. Mamma flydde köket men hade under hela tiden suttit och lyssnat (ganska omöjligt att inte höra iofs).
Det slutar inte med att vi blir vänner där och då. Vetskapen om att hon ska åka in till Malmö efter det gjorde mig nästan panikslagen. För jag känner jämt detta ansvar så fort jag gjort henne upprörd. Så det hela slutade med att jag körde henne hem och vi sa hej som vänner, som systrar, på riktigt. Nu hoppas jag bara att det kan bli bättre.
När jag kom innanför dörren här hemma igen kom mamma ut i köket med orden: "Sara, det där var fantastiskt gjort av dig."
Det var inte något jag hade förväntat mig att få höra. Men hon stöttade mig helt och sa att allt jag sagt var klokt, eftertänksamt och ifrågasättande. Det var så skönt att få höra och det värmde så otroligt. För jag försöker alltid. Det är alltid jag som bett om ursäkt som fått erkänna att jag gjort fel fastän fallet inte varit så.
Nå väl, detta uppfattas kanske enligt andra som sjukt självömkande, eller vad ni nu väljer att kalla det?
Men då får ni gärna behålla den åsikten för er själva. För det är jag som skriver och jag som väljer vad jag vill skriva.
Och, jag älskar min syster, och skulle aldrig för något i världen kunna byta ut henne!
Men det finns så mycket som snurrar just nu och jag blir inte klokare ju mer jag tänker, helt ärligt blir det bara värre.
Vi har haft jätteroligt tillsammans när vi var yngre, men har alltid varit väldigt olika. Det har lett till att vi bråkat otroligt mycket, inte alltid bara kärleksfullt gnabb, utan sådär mycket att vi knappt kunnat vistats i samma rum. Men vi har också haft väldigt mycket roligt ihop även om det inte varit så mycket som jag hade önskat.
Anledningen till detta då? Jo, det är jag. Det är jag som är anledningen till väldigt mycket av det. Jag och mina problem. För jag vet hur mycket det tär på omgivningen och jag kan aldrig någonsin förstå hur mycket min familj har fått stå ut med. Men mamma och pappa har jag alltid kunnat prata med, vi har haft ganska öppna diskussioner om problemen även om det varit väldigt kämpigt.
Min syster och jag har inte varit alls lika öppna. Hon har reagerat med ilska. Det i sig har ju resulterat i att jag känner mig hemsk som person och som syster. För jag älskar henne. Jag vet hur mycket hon har fått lida och jag vet inte hur jag skulle ha reagerat i motsatt sistuation.
Det som varit värst, har varit att hon ständigt blivit så hatisk mot mig, så avvisande och nekande. Det har suttit i sen hon flyttade hemifrån, långt efter att så mycket blivit bättre och fortfarande har hon fått mig att känna mig så hemsk som har förstört så mycket i hennes liv.
Jag har alltid försökt att finnas för henne. Jag har tröstat henne så många gånger och dragit ur henne saker som hon inte vågat säga till mamma och pappa från första början. Jag har peppat henne, uppmuntrat och ställt upp så som jag tycker att man ska göra för sin syster.
Men så fort jag sagt något eller gjort något som är fel i hennes ögon, det har räckt med en annan åsikt om något vardagligt, så har hon blivit rasande. Utifrån det har vi aldrig kunnat diskutera.
Idag var en sån dag, som alltid, då vi börjar bråka. Jag tycker verkligen det är fruktansvärt jobbigt, hon är inte hemma särskilt ofta och att bråka är jag inte särskilt intresserad av. Men att ständigt få höra vad jag gör fel istället för att uppskatta det jag faktiskt gör, är inte roligt.
Idag slutade det inte med skrik, det fanns med i bilden, men vi kunde sansa oss båda två. Framför allt lät jag henne gorma ett tag för att därefter försöka förklara och ifrågasätta hennes tänkande. Mamma flydde köket men hade under hela tiden suttit och lyssnat (ganska omöjligt att inte höra iofs).
Det slutar inte med att vi blir vänner där och då. Vetskapen om att hon ska åka in till Malmö efter det gjorde mig nästan panikslagen. För jag känner jämt detta ansvar så fort jag gjort henne upprörd. Så det hela slutade med att jag körde henne hem och vi sa hej som vänner, som systrar, på riktigt. Nu hoppas jag bara att det kan bli bättre.
När jag kom innanför dörren här hemma igen kom mamma ut i köket med orden: "Sara, det där var fantastiskt gjort av dig."
Det var inte något jag hade förväntat mig att få höra. Men hon stöttade mig helt och sa att allt jag sagt var klokt, eftertänksamt och ifrågasättande. Det var så skönt att få höra och det värmde så otroligt. För jag försöker alltid. Det är alltid jag som bett om ursäkt som fått erkänna att jag gjort fel fastän fallet inte varit så.
Nå väl, detta uppfattas kanske enligt andra som sjukt självömkande, eller vad ni nu väljer att kalla det?
Men då får ni gärna behålla den åsikten för er själva. För det är jag som skriver och jag som väljer vad jag vill skriva.
Och, jag älskar min syster, och skulle aldrig för något i världen kunna byta ut henne!
Kommentarer
Postat av: Katt
Jag tycker att det var ett väldigt fint inlägg. :o)
Postat av: sara
jättefint inlägg, känner iprincip detsamma för min syster, jag har förstört hela våran relation. sorligt men sant!
