Saras tänkta tankar

Det är ett fullkomligt virrvarr som råder i mitt huvud just nu. Tankar som slåss för att få ta plats, känslor som byter av varandra likt avbytare på bänken. De väntar på att få ta nästa plats på planen för att låta föregående få en stunds vila. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vart jag är på väg. Det är fruktansvärt jobbigt.
Jag är en sådan som vill veta allt i god tid, jag vill planera och jag vill vara trygg i det som kommer att hända. Givtevis vet jag att det är en omöjlighet att alltid kunna planera och veta, men i den möjligaste mån vill jag ha det på det viset.

Den sista tiden, sedan i september har jag levt på ett helt annat sätt, i en total ovisshet. Jag avskydde den till en början, jag kämpade för att hitta något att vara trygg i. Men så småningom insåg jag att ingenting hände och jag slutade att tro och hoppas till viss del. Där fick andra gå in och göra det åt mig. För jag kände att det inte skulle spela någon roll vad jag än gjorde, för jag kom till en punkt där jag insåg och tänkte ungefär att "jag får väl acceptera att leva så här resten av livet, det kvittar". Tillslut började jag att hoppas lite igen, väldigt lite, men åtminstone en del av hopp väcktes igen. Nu är jag dock på precis samma ställe igen, tillbaka i en situation som känns ganska hopplös. För jag vet ingenting. Det skrämmer mig och gör mig förtvivlad.
För någonstans kan jag inte låta bli att tänka på allting jag har förlorat, på allting jag hade kunnat göra, på allting jag hade velat göra om till det bättre. Det gör så ont. Men det jobbigaste av allt, är nog att inse hur mycket tid det är jag har förlorat. Så mycket tid jag hade kunnat spendera på något annat.

Återigen står jag där. Jag kommer ingenstans. Jag är fast. Men vet ni vad? Jag vill inte vara fast. Jag vill inte stanna här och jag vill inte acceptera det.

Men det är ju så fruktansvärt svårt.