Det förflutna
Jag skriver om dåtid, det är enklast så, för alla parter. Dåtiden kan jag skriva om, den är inte lika skrämmande som nutiden. Jag kan inte göra något åt det förflutna, det finns där och kommer alltid att finnas där som något opåverkbart. Jag har accepterat det, hur gärna jag än hade velat ändra på en del saker så har jag insett att det inte kommer att gå. För tiden rör sig framåt, inte bakåt och vad jag vet har inget annat inträffat än så länge.
Jag skriver och jag har alltid skrivit mycket under min uppväxt. Texter av olika slag i ett fullständigt virrvarr; dagboksanteckningar, dikter, noveller och berättelser. Jag har sparat en del, främst dagböcker, och ibland tar jag mod till mig och läser vad jag en gång skrev.
"Jag är helt totalt ensam i mitt mörker
helt jävla ensam
helt jävla ensam
Det är nu jag som mest hade behövt någon,
just här brevid mig
just här brevid mig
För det är NU någon måste skrämma bort ångesten,
för jag vågar inte själv."
"Jag la mig i sängen och när mamma kom stortjöt jag
bara grät och grät
Jag grät i fyra timmar och ännu mer efter att jag tvingats trycka i mig 1/6 hamburgare"
Det känns väldigt långt borta, och det är det också. Det är många år sedan, väldigt många år sedan. Men jag minns fortfarande ångesten, den kommer jag aldrig att glömma. Så stark och så intensiv. Den lamslog mig. Jag var rädd, varje dag...lika rädd för livet som för döden.
Blodsmak i munnen, blåmärken och smärta. Ändå gav jag inte upp. Jag vågade inte. Men nej, jag var inte sjuk, jag "hade bara lite problem".
Att kastas tillbaka
Att bre smör på en macka, det är en sak de flesta behärskar och man gör det oftast utan att ägna det en tanke. Det är något som blivit automatiserat, man vet exakt hur man vill att det ska vara och tänker istället på något helt annat under tiden.
Idag bryr jag mig inte nämnvärt om huruvida det är lätta, bregott, becell eller något annat och inte heller om hur mycket smör jag brer på mina mackor.
Det kan tyckas patetiskt att ägna tankar åt detta, men en gång i tiden var det väldigt annorlunda.
Då spelade allt det ovannämnda en stor roll.
"Åh, detta hemska smör, hela förpackningen. 10 g. 100g = x kcal / 10 = x kcal, inte så mycket på en gång, så onödigt! Min dag kommer att bli förstörd, varför allt detta, det är så jävla onödigt. Man kan äta mackor utan smör om man nu ska äta mackor. Jag drar inte av locket, bara för att jag vet att jag egentligen måste. Men stuntar jag i det, så kanske jag kommer undan. Jag smetar ut det, och låter det längst in vara kvar, det är ingen som kommer märka."
Sen sitter jag där, uppkrupen i fåtöljen med knäna under hakan och armarna virade runt benen. Fan, de kom på mig, igen.
"Sara, du vet vad som gäller med smöret, varför är det så svårt?"
"Men det är ju inte normalt att äta 10 g smör varje morgon"
"Jo, på två mackor är det och det vet du, det är inget att diskutera."
"Ja men kom inte och påstå att det är normalt att det rinner smör genom mackan när man rostat den!"
"Då får du väl vänta att bre smör tills den har svalnat då Sara"
"Det är fan ändå inte normalt! Ingen människa äter så mycket smör!"
Jag gråter, under samtalet med min behandlare, förtvivlad över det jävla smöret som förstör mitt liv för tillfället.
Det är svårt att förstå för utomstående, det är jag fullt medveten om, det är tillochmed så att jag själv har svårt att förstå att detta faktiskt har hänt. Det var ett antal år sedan nu och väldigt mycket har hänt, men jag glömmer aldrig den här dagen.
Jag minns ångesten, det var den som fullständigt styrde mig, jag hade ingenting att säga till om. Dessutom förstod ingen mig, ingen i hela världen. De var bara ute efter att göra mig fet, äckig och oduglig. "Frisk" kallades det. Jag ville inte bli frisk, inte på det sättet. Jag ville bli frisk, på mitt sätt.
Hallå!
Imponerad över att folk fortfarande hänger här...kanske dags att ta tag i skrivandet igen?
Det finns inte bara en pizza
Under min sjukdomstid var pizza något som var totalt bannlyst för mig. Jag vet inte varför just pizza var det som föll offer för att bli det "mest förbjudna". Jag tycker om pizza och har alltid gjort. Ändå tillät jag mig inte att äta eller ens vidröra denna maträtt.
Det gick år utan att jag åt pizza. Beställde övriga familjemedlemmar pizza hemma, hade de antingen lagat något annat till mig eller så gjorde jag något själv. Oftast passade de på att beställa pizza när jag ändå inte skulle vara hemma. Jag kunde inte ens tänka mig hemmagjord pizza, för mig var all pizza detsamma.
Någonstans under min tillfrisknadsprocess började tanken ändå vakna till liv. Jag kanske inte skulle dö om jag åt en pizza? Eller åtminstone smakade? Jag kanske inte skulle gå upp 10 kg? Jag kanske inte skulle få sådan ångest att den skulle kunna kväva mig? Jag visste ju faktiskt inte. Jag hade bara varit fast övertygad om att det skulle vara så, utan några konkreta bevis.
Det kanske var dags att testa? Att utmana mig själv ordentligt? Alla andra kunde äta pizza, vad skulle göra det annorlunda för mig?
Jag skulle äta pizza.
Det var en lång process fram tills den dagen jag satt där med min pizza. Jag hade planerat i dagar, veckor ja till och med månader. Det skulle bli den perfekta pizzan. Jag planerade det minutiöst, det skulle bli helt perfekt. Det var inte bara pizzan som skulle bli perfekt. Allt annat runt om var också tvunget att vara perfekt. Jag skulle ha perfekt sällskap, den skulle intas på ett perfekt ställe och på ett perfekt sätt.
Jag byggde upp så väldigt många föreställningar om hur den här pizzan skulle se ut, smaka och vilka känslor den skulle ge mig.
Reflekterade jag någonstans över hur överdrivet och sjukt mitt planerande var kring den här pizzan?
Nej, aldrig.
Jag planerade det som att det skulle vara den enda pizzan jag skulle äta och allting skulle vara perfekt.
Pappa, blev den utvalda, det var en dag i somras vi skulle köpa pizza. Givetvis var ju restaurangen redan bestämd, det var den enda pizzan jag kunde tänka mig att äta, stenungsbakad med mozzarellaost och färsk basilika.
Jag var fullkomligt upprymd av känslor hela dagen. Likt en femåring som för första gången ska gå själv på kalas, eller hon som ska ta emot sin första medalj på en simtävling...!
Jag åkte 1,5 mil för att hämta pizzorna (finns betydligt närmare pizzerior), från början hade vi bestämt att vi skulle äta där, men jag fick fruktansvärt ont i huvudet under dagen och ändrade mig medans pappa suckade.
Så slutligen satt vi där med pizzorna hemma, lite halvljumna var de ju efter bilresan. Såg den ut som jag ville? Skulle den smaka sådär exakt som jag väntade mig?
Jag minns besvikelsen när jag stoppade den första biten i munnen, tuggade och kände smakerna. Det var ju inte alls sådär fantastiskt gott som jag väntat mig. Pizzan var halvljummen, smakade okej men det var ingen mirakulös upplevelse.
Där någonstans insåg jag också att jag verkligen hade målat upp en hel föreställning om hur det skulle bli, hur det skulle smaka och hur jag skulle känna mig. Detta utan att jag egentligen inte hade en enda aning.
Jag var ledsen och besviken den första tiden. Det blev ju inte alls sådär perfekt. Men efter ett tag insåg jag att mina förväntningar var så orealistiska att besvikelsen var ett faktum. Samtidigt insåg jag också att det inte var den enda pizzan jag skulle äta i mitt liv, jag kunde ju faktiskt äta pizza flera gånger.
För det finns ju faktiskt inte bara en pizza!
En negativt anpassad omgivning
Jag skulle vilja påstå att alla som är eller har varit sjuka i en ätstörning har någon typ av mat de undviker mer eller mindre.
Ofta påverkar ju inte det enbart den som är sjuk, utan även hela omgivningen.
I mitt fall började det relativt tidigt. Jag slutade äta korv när jag var 9-10 år, slutade att äta griskött när jag var 11 och när jag var 13 hade jag plockat bort allt rött kött. Eftersom allting gick successivt tror jag ingen riktigt såg något mönster i det, det gjorde inte ens jag. Det är ju ofta där i tonåren man testar en mängd olika vägar i livet (vissa färgar håret svart, andra super sig redlöst fulla och en de blir vegetarianer). Jag var dock aldrig vegetarian, jag åt kyckling och fisk. Det var så långt mina föräldrar kunde sträcka sig.
Hos dem flesta pågår vardagen i ett relativt högt tempo och eftersom tiden för matlagning är knapp så är det absolut enklast att alla äter samma mat. Vi åt väldigt mycket vegatariskt, min syster var inte alls särskilt förtjust i det till en början...det var nog ingen egentligen, men tillslut var även det en vardag. Visst hände det att de lagade något särskilt till sig själva och jag fick något annat, men det var inte ofta. På helgerna kunde vi ha tre olika rätter, en till mig, en till min syster och en till mamma och pappa.
Tiden gick och jag plockade bort fler livsmedel, grädde, pasta och ja...listan kan tyvärr göras alldeles för lång.
Jag la mig i matlagningen hemma extremt mycket, hjälp vad mina stackars föräldrar har fått stå ut med mycket. Det har varit för mycket olja i stekpannan, för mycket grädde i såsen (som blev matlagningsgrädde...som späddes ut).
Alla var påverkade.
Vi kunde inte gå ut och äta, de fick gå utan mig. Beställde de mat, fick jag någonting lagat hemma. Jag vägrade släppa kontrollen.
Jag vet inte hur många gånger jag ringt hem och frågat om jag kan äta hemma och fått svaret "Då måste vi tänka om".
Det har liksom blivit så normalt att ändra allt beroende på mig. Förstår ni hur begränsande allting blir av detta?
Vi har pratat om det här, flera gånger, tidigare vågade jag inte säga ifrån men nu gör jag det. Det är ofta det går av bara farten och orden ramlar ur munnen på pappa, men vi påminner varandra.
För så går det aldrig att bli frisk.
Det är precis som att alla förväntar sig att jag aldrig kommer att vilja äta ute, att jag alltid kommer att tycka det är jobbigt, att jag aldrig vill ha något fika, godis etc.
Det blir lite som att man förväntas vara "hon som ändå aldrig vill ha". Jag kan ge hundra exempel då jag fått höra saker som "Sara, du äter väl inte bullar?" "Det finns tårta i kylen, men det är nog inte av ditt intresse", "Sara vill nog inte ha några kakor".
Jag vet att jag absolut inte är ensam om att känna såhär, för jag vet att det är mer vanligt än ovanligt. Men en sak är jag säker på, att alla dessa kommentarer gör det allt utom lättare att ta sig tillbaka till ett mer "friskt liv".
Det kanske är så att jag faktiskt vill ha någon gång och då är det väldigt svårt att säga emot någon som gör ett sådant konstaterande.
För det tar lång tid att bli frisk, och allt det sjuka håller en så hårt att det faktiskt tar övertaget vid sådana situationer. "Jag måste ju leva upp till allas förväntningar, tänk vad dålig och äcklig jag skulle vara om jag inte gjorde det"
En gång har jag sagt emot, av hundratals, för jag blev så fruktansvärt arg...men det är otroligt svårt.
Lika svårt som det är att inse att man skapat en sådan negativt anpassad omgivning, allt för sjukdomens skull.
Det gör ont
Då det var dags att inse
"Sara, när insåg du att du var sjuk?"
Det var en fråga jag fick i veckan, av en behandlare som liksom ställde mig lite grann mot väggen. En fråga som etsat sig fast i mig sedan dess.
Jag har fortfarande svårt att ta orden i min mun, jag gör det aldrig och har aldrig sagt det högt. Det har funnits på papper, många papper, men aldrig kommit ur min egen mun...åtminstone inte när det har gällt mig. Det har alltid av mig förklarats som "jag har lite problem med maten bara", jag har knappt kunnat ta orden ätstörning i min mun. Ordet anorexi har jag knappt kunnat acceptera än idag Första gången jag fick höra det av läkaren var jag övetygad om att vågen var manipulerad eller att mätstickan var feluppsatt. Jag höll fast vid mn övertygelse i över ett år. När jag då kom till en annan klinik, och fick samma svar började jag fundera, men kunde absolut inte ta in det. Jag var inte sjuk, jag hade bara lite problem. Särskilt inte med tanke på att jag faktiskt vägde betydligt mer än den lägsta vikt jag haft och fortfarande stämde in på diagnosen. Jag fick liksom inte ihop det.
Under min första tid i behandling tyckte jag att det trots allt var relativt normalt att gömma mat, hälla ut näringsdrycker och träna i smyg. Jag hade gjort sjuka beteenden till normala. Någonstans visste jag ju ändå att det inte var riktigt rätt, för jag gjorde ju allt för att ingen skulle märka och jag lyckades tyvärr väldigt bra. Jag vet inte hur mycket gammal mat jag hittat i fickor, ovanpå hyllor, lådor osv.
Det var nog inte förrän förra jag insåg att det var mer än "bara lite problem". Under min första tid på C. utkämpade jag ett fullt krig med mig själv. Jag har nog aldrig mått så dåligt som under den tiden. Jag hade som jag tidigare nämnt "stängt alla sjuka utvägar", jag hade bestämt mig för att sluta fuska.
Det här är fruktansvärt jobbigt att berätta om, men jag vet också att det är nödvändigt för att jag ska kunna gå vidare.
Under min första tid på C. hade jag fruktansvärda ångestpåslag, både vid måltiderna, efter och under samtal. Jag hyperventilerade, skakade och kallsvettades. Det skedde dagligen. Jag kämpade som aldrig förr och kunde inte förstå att jag reagerade på ett sådant sätt. Jag var frustrerad och ledsen. Jag grät mer än jag någonsin gjort. Jag ramlade ihop och kunde inte gå själv. Jag hade en fantastisk behandlare som alltid fanns och hjälpte mig att härda ut, som höll om mig, höll mig i handen, kramade mig och torkade mina tårar. Hon lovade mig att det skulle bli bättre.
Jag hade så otroligt svårt att acceptera hur ångesten fullkomligt tog över mig och gjorde mig så otroligt maktlös. Jag insåg hur otroligt styrd jag var, av något som var mer än "ett problem".
På nätterna drömde jag om mat, näringsdrycker, vägningar och vaknade ofta alldeles genomvåt och fick kliva in i duschen direkt.
Det var väl där någonstans jag insåg, att jag faktiskt var sjuk och hade varit det väldigt länge...alldeles för länge.
Det gör fruktansvärt ont i mig att minnas, att se tillbaka men jag vet också att jag måste acceptera det och jag behöver också påminna mig om vilket helvete det faktiskt var och att jag aldrig mer vill komma dit igen.
Från en svunnen tid
Jag vill börja detta inlägg med att tacka er alla som har hört av er, via bloggen, fb osv! Jag blir väldigt rörd och glad över era fina ord, det betyder mycket!
Jag funderar så otroligt mycket just nu, på hela min resa hit och min vidare resa i livet. Jag förundras över hur mycket människan faktiskt kan förändra, som man många gånger inte tror ens är möjligt. Det mesta handlar om vilja, men ensam är inte stark, man behöver mycket stöd och uppmuntran från omgivningen.
Jag har under hela min sjukdomstid varit väldigt ensam, jag har inte släppt in många och det har inte varit lätt för någon. Jag har många gånger tänkt "Varför tjatade de inte lite mer?" "Varför tvingade de inte mig?" "Varför sa ingen något?"
Ungefär lika många gånger som jag tänkt "Varför tjatar de överhuvudtaget?" "Varför förstår ingen?" "Varför frågar eller ser ingen?"
Jag hade liksom byggt upp en skyddszoon kring mig,hit men inte längre, ingen fick komma tillräckligt nära. Det gjorde jag väldigt tidigt och den behöll jag, länge, jag skulle vilja påstå att jag började släppa på den så sent som i våras.
Då kan man ju undra varför jag inte gjorde det tidigare, och ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag var mogen för det, jag var inte redo att släppa taget om det sjuka.
Under min tid i Lund var jag väldigt dålig, det kan jag inse nu, så här i efterhand. Jag hade ett fullt krig emot behandlingen och gjorde allt jag kunde för att hålla fast vid anorexin. Jag var som en tolvåring i mognadsgrad. Jag bråkade om tjocklek på mackor och ostskivor, om smör, om storlek på potatisar och allt möjligt som är fullständigt obegripligt för friska människor. Jag kan nästan skämmas över det ibland, men sen inser jag att det var sjukdomen som höll mig i ett så hårt grepp att jag då inte kunde förmå mig att göra någonting annat.
Jag kunde nästan flina åt att jag utsatt min kropp för sådan svält att min lever hade tagit stryk.
Idag tycker jag bara att det är fruktansvärt hemskt. Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv. Jag har pressat mig något så extremt att jag idag inte kan förstå hur jag orkade så länge som jag faktiskt gjorde. Jag kunde rida tre hästar om dagen, springa i -15 grader och en halvmeter snö, träna sent på nätterna och samtidigt jobba och hålla skenet uppe.
Idag vet jag bättre...
Tack för allt
Idag åt jag min sista lunch och hade mitt sista samtal på Capio, någonsin. Jag säger så för att jag aldrig mer vill behöva be om den typen av hjälp igen. När jag slutade där i höstas så kände jag mig väldigt rädd och skör. Jag var rädd för livet och för hur allt skulle bli. Jag vacklade länge.
Idag känns det helt annorlunda. Jag känner mig så otroligt färdig med det här kapitlet av mitt liv. Under min sista tid där har den känslan ständigt förstärkts, det är dags att ta nästa steg, vidare ut i livet!
Jag har väldigt mycket kvar men har också kommit oerhört långt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av så mycket som jag faktiskt har gjort. Jag kan idag säga att jag är väldigt stolt över hur mycket jag har kämpat och förändrat.
Under samtalet idag kom det upp många minnen av hur det en gång var, det är skrämmande och känns på något vis väldigt avlägset även om det inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Jag har gråtit och skrikit, varit arg, förbannad, ledsen, uppgiven och hatat allt stundtals, men jag har alltid fortsatt att kämpa! Utan min fantastiska beh. hade jag aldrig klarat av allting, jag hade aldrig stått ut och jag hade aldrig kommit hit, där jag är idag. Det finns inte ord för att beskriva den tacksamhet jag känner.
Jag minns också, så väl, när läkaren talade om för mig hur illa jag hade skadat min kropp och sa: "Sara, du måste äta för att överleva!"
Jag håller inte med...
Jag måste äta för att LEVA! För jag vill leva, inte bara överleva, det är inte tillräckligt för mig.
Jag skulle kunna skriva kopiösa mängder om min tid på C. och om allting som har hänt, men jag håller mig kort nu.
Det känns vemodigt och lite sorgligt att lämna så fina människor bakom sig, de känner trots allt mig innifrån och ut, men på något vis känns det också väldigt skönt. Jag känner mig väldigt glad åt att kunna glädja dessa personer, genom allt mitt slit, att åter få smak på livet.
Är det dags igen
Funderar och ältar...ska sanningen fram så kommer jag inte fram till särskilt mycket heller.
Så, dags att ta tag i bloggandet igen? I "allmän form" eller enbart för nära och kära...
Det känns som att det är okej att låta folk läsa det jag har skrivit här tidigare, mer än hälften av det jag skrivit från det att bloggen startades är redan raderat...och nu känns det, ja...så förflutet. Det är trots allt snart ett år sen jag skrev sist och MYCKET har hänt sedan sist, väldigt mycket.
SÅ?
Mycket på gång
Oj hjälp vad det händer mycket just nu. Eller på väg att hända åtminstone. Från att ha gått och gnällt hela hösten över att jag har för lite att göra står jag nu med en massa nya förändringar bakom hörnet.
Jag vet inte var jag ska börja och hur men nå väl.
Nästa vecka börjar jag jobba alla mina timmar och ska göra det en månad. Dvs det dubbla mot vad jag jobbar nu. Det var inget beslut alla blev nöjda med, men jag vill jobba och tjäna pengar...inte dra benen efter mig som en annan som lever av försäkringskassan (det har jag gjort och kommer jag att göra snart igen).
Jag flyttar om ca 2 veckor, hemifrån, till en lägenhet på en alldeles underbar hästgård. Precis där jag vill bo.
Om 1 månad börjar jag på Capio...och nu sjutton ska jag bli frisk. Blir en riktig utmaning då jag dessutom bor ensam och får ta allt ansvar själv (kan itne lägga ngt åt mamma).
Amelie och jag bokar dessutom snart en resa till Rom och det ska bli ljuvligt.
Sen resten av alla mina galna påhitt får ni nöja er mer att spekulera i.
Jag vet inte var jag ska börja och hur men nå väl.
Nästa vecka börjar jag jobba alla mina timmar och ska göra det en månad. Dvs det dubbla mot vad jag jobbar nu. Det var inget beslut alla blev nöjda med, men jag vill jobba och tjäna pengar...inte dra benen efter mig som en annan som lever av försäkringskassan (det har jag gjort och kommer jag att göra snart igen).
Jag flyttar om ca 2 veckor, hemifrån, till en lägenhet på en alldeles underbar hästgård. Precis där jag vill bo.
Om 1 månad börjar jag på Capio...och nu sjutton ska jag bli frisk. Blir en riktig utmaning då jag dessutom bor ensam och får ta allt ansvar själv (kan itne lägga ngt åt mamma).
Amelie och jag bokar dessutom snart en resa till Rom och det ska bli ljuvligt.
Sen resten av alla mina galna påhitt får ni nöja er mer att spekulera i.
Förvirring
Det är mycket som händer just nu. Eller åtminstone som är på väg att hända. Jag har gått så här för länge nu och jag håller på att bli fullkomligt tokig på det.
Jag slits mellan hopp och förtvivlan och lever i en ständig ovisshet om hur allting kommer att utveckla sig.
Men för övrigt pratar jag på som den pratkvarn jag för det mesta är och har svårt att hålla tyst några längre stunder. Det är liksom enklare så, då kan man få en paus ifrån alla egna funderingar och ägna tankarna åt mycket mer väsentliga saker som att diskutera Big Brother, fula klädesplagg och hovslageri.
Helt enkelt ett sätt för att undvika det man egentligen kanske inte borde undvika.
Någonstans visste jag att det skulle komma upp vid ett tillfälle förr eller senare. Men jag kan inte ta det till mig. Jag kan bara inte det. För hur skulle det gå till? Hur skulle det kunna fungera för mig? Men nu har det tagits upp. Jag har fått en vecka på mig att "vänja mig vid tanken" och komma på någon form av lösning.
Antingen väljer jag att ljuga och räddar en del av mig själv, eller så väljer jag att vara ärlig och förlorar en del...åtminstone för ett tag.
Jag vet helt ärligt inte.
Dagen idag har åtminstone varit fin. Har haft en mysig eftermiddag med finaste A. i Lund.
Pärlan har fått motionera på lina och skötte sig alldeles ypperligt (nästintill iaf). Jag longerar VÄLDIGT sällan, det hände väl senast i somras ngn gång efter betet. Jag föredrar istället tömkörning, men eftersom jag egentligen inte har några kunskaper inom området har jag alltid överlåtit det åt någon annan (någon annan har flyttat nu). Istället springer jag runt som en dåre i ridhuset när jag longerar för att jag är lite emot det här med att dra runt på en volt varv på varv.
Nu är jag alldeles för trött för detta och börjar snart att yra om tokiga saker. Dessutom börjar jag klockan sju i morgonbitti och bör sova lite innan dess.
Kram
Två galet charmerande bilder på två lite olika Sara. -06 resp -08
Jag slits mellan hopp och förtvivlan och lever i en ständig ovisshet om hur allting kommer att utveckla sig.
Men för övrigt pratar jag på som den pratkvarn jag för det mesta är och har svårt att hålla tyst några längre stunder. Det är liksom enklare så, då kan man få en paus ifrån alla egna funderingar och ägna tankarna åt mycket mer väsentliga saker som att diskutera Big Brother, fula klädesplagg och hovslageri.
Helt enkelt ett sätt för att undvika det man egentligen kanske inte borde undvika.
Någonstans visste jag att det skulle komma upp vid ett tillfälle förr eller senare. Men jag kan inte ta det till mig. Jag kan bara inte det. För hur skulle det gå till? Hur skulle det kunna fungera för mig? Men nu har det tagits upp. Jag har fått en vecka på mig att "vänja mig vid tanken" och komma på någon form av lösning.
Antingen väljer jag att ljuga och räddar en del av mig själv, eller så väljer jag att vara ärlig och förlorar en del...åtminstone för ett tag.
Jag vet helt ärligt inte.
Dagen idag har åtminstone varit fin. Har haft en mysig eftermiddag med finaste A. i Lund.
Pärlan har fått motionera på lina och skötte sig alldeles ypperligt (nästintill iaf). Jag longerar VÄLDIGT sällan, det hände väl senast i somras ngn gång efter betet. Jag föredrar istället tömkörning, men eftersom jag egentligen inte har några kunskaper inom området har jag alltid överlåtit det åt någon annan (någon annan har flyttat nu). Istället springer jag runt som en dåre i ridhuset när jag longerar för att jag är lite emot det här med att dra runt på en volt varv på varv.
Nu är jag alldeles för trött för detta och börjar snart att yra om tokiga saker. Dessutom börjar jag klockan sju i morgonbitti och bör sova lite innan dess.
Kram
Två galet charmerande bilder på två lite olika Sara. -06 resp -08
Dessa vackra stunder
Ibland slår det mig hur mycket jag saknar allt det jag hade när jag var en sådär 14-15 år. Då fanns det tider som jag aldrig kommer att glömma. Stunder av ren och skär lycka. Även om jag i perioder hade det kämpigt var stunderna av glädje så stora att de övervägde allt det där mörka.
Det är många som anser att "gymnasiet är den bästa tiden under skolåren". Där är jag redo att protestera. Gymnasiet var pest enligt min mening. Högstadiet däremot var en underbar tid (vi bortser från det sjuka). Vi hade en alldeles underbar klass, vi var så starka tillsammans och vi var den "starkaste" klassen på skolan. När jag skriver starkaste menar jag att ingen hade den gemenskapen vi hade, ingen hade den kämparglöden vi hade och det är nog ingen av oss idag som tvekar på det. Givetvis fanns det någon som höll sig lite på sin kant i perioder men ingen var riktigt utstött och vi trivdes ihop.
Vi var starka tillsammans. Vi kämpade tillsammans. Vi presterade i skolbänkarna men fick lärarna att slita håret emellanåt. Vi var ett gäng ungdomar med självförtroende och tydliga åsikter. Vi visste vad vi ville.
De lärarna vi inte tyckte om fick det ganska tufft ibland medans de vi tyckte om kunde få oss fängslade vid fysikens lagar.
Egentligen började nog allt redan på mellanstadiet. Det var nog mycket tack vare den underbara lärarinna vi hade då. Alla fick uppmärksamhet, vi fick alla visa våra goda sidor och vi fick lära oss att samarbeta. Vi vann alla möjliga idrotts-tävlingar, vi var med i Vi I femman och var i radio två gånger där jag var hejarklacksledare och vi formades till självständiga individer. Vi var starka redan då.
I sjuan var vi 12 stycken från mellanstadiet som hamnade i samma klass (alla hade önskat varandra). Det tog lite tid innan alla hade acklimatiserat sig med "nykomlingarna" som det blev för oss, men när det väl var gjort var vi mer sammansvetsade än någonsin.
Jag minns den dagen en elev i sjuan hade kommit fram till J och sagt "Åh vad jag önskar att vi var som ni och hade en så underbar klass".
Jag grät inte när jag slutade gymnasiet och tog studenten. Nej, för mig var det en lättnad. Däremot var jag fullkomligt förtvivlad när vi slutade nian. Det var den bästa tiden i mitt liv hittills.
Framför allt saknar jag Er, åtta underbara tjejer och allting vi gjorde tillsammans. Idag befinner sig alla på olika platser på jorden, med nya erfarenheter och olika framtidsplaner.
Det är väl så man säger, att ibland växer man ifrån varandra. Jag vet egentligen inte om vi har vuxit ifrån varandra, för jag tror, att om vi hade träffats idag så hade vi kunnat vara precis likadana som då för 6-7 år sedan.
"Vi var oslagbara, vi sköt från höften, vi hade svaren på allt!"
Beslut
"Sara, det är verkligen ett jättestort beslut du står inför nu, men du måste ta det."
Mammas kloka ord har följt mig hela dagen. Och jag vet...egentligen.
Mycket har hänt sen sist jag skrev. För det första har mina föräldrar kommit hem för drygt en vecka sen. Jag bjöd dem på en underbar brunch med nybakat bröd, stekta ägg, pålägg, juice, svenskt kaffe osv. Vi pratade, skrattade och hade det trevligt. Jag fick även tre klänningar, ett par pärlörhängen, liniment och min älskade parfym (Versace - Bright Crystal).
Den största överaskningen var nog den mamma fick! Att jag redan hade varit och hämtat Ville på pensionatet! Så lycklig hon blev :).
Sen var förra veckan totalt kaos mer eller mindre. Det var längesen jag grät så mycket, hade så lite hopp och kände mig så fruktansvärt ensam. Men vet ni...jag klarade av det på egen hand. Jag hatar att bråka med mina föräldrar, speciellt när de inte kan förstå mig. För de gör ont. Men nu är det relativt lugnt igen.
Helgen var kalas, eller lördagen åtminstone! Sara blev 20 och vi festade järnet vill jag lova. Middag, därefter färd till Big Bowl där jag lyckades riktigt bra (mot förväntan), tack alkoholen! Vi avslutade kvällen på Slagt, inget vidare men resten var riktigt kul.
Idag har jag tränat för Anna och det gick sådär. Bättre än i förrgår då precis ALLTING var katastrof. Men jag hade dock en sämre känsla mot slutet igen, dumt, brukar inte vara så. Men anledningen till det var enligt Anna att hon blev såpass trött av att jobba på med höger bak att hon helt enkelt inte riktigt orkade. Men jag med mina krav blev besviken, på mig själv. För det är återigen jag som rider. Suck. Nå väl, i morgon får hon en välförtjänt vilodag.
Och så står jag här...igen...inför det där beslutet.
Mammas kloka ord har följt mig hela dagen. Och jag vet...egentligen.
Mycket har hänt sen sist jag skrev. För det första har mina föräldrar kommit hem för drygt en vecka sen. Jag bjöd dem på en underbar brunch med nybakat bröd, stekta ägg, pålägg, juice, svenskt kaffe osv. Vi pratade, skrattade och hade det trevligt. Jag fick även tre klänningar, ett par pärlörhängen, liniment och min älskade parfym (Versace - Bright Crystal).
Den största överaskningen var nog den mamma fick! Att jag redan hade varit och hämtat Ville på pensionatet! Så lycklig hon blev :).
Sen var förra veckan totalt kaos mer eller mindre. Det var längesen jag grät så mycket, hade så lite hopp och kände mig så fruktansvärt ensam. Men vet ni...jag klarade av det på egen hand. Jag hatar att bråka med mina föräldrar, speciellt när de inte kan förstå mig. För de gör ont. Men nu är det relativt lugnt igen.
Helgen var kalas, eller lördagen åtminstone! Sara blev 20 och vi festade järnet vill jag lova. Middag, därefter färd till Big Bowl där jag lyckades riktigt bra (mot förväntan), tack alkoholen! Vi avslutade kvällen på Slagt, inget vidare men resten var riktigt kul.
Idag har jag tränat för Anna och det gick sådär. Bättre än i förrgår då precis ALLTING var katastrof. Men jag hade dock en sämre känsla mot slutet igen, dumt, brukar inte vara så. Men anledningen till det var enligt Anna att hon blev såpass trött av att jobba på med höger bak att hon helt enkelt inte riktigt orkade. Men jag med mina krav blev besviken, på mig själv. För det är återigen jag som rider. Suck. Nå väl, i morgon får hon en välförtjänt vilodag.
Och så står jag här...igen...inför det där beslutet.
Hopp
Idag har varit en bra dag. Jag har fått en hel del egentid som jag faktiskt njutit av för en gångs skull. Jag behövde andas ifred och få tid att tänka klart utan andras åsikter och påtryckningar.
Röjde lite här hemma på förmiddagen sen for jag iväg till stallet och fixade färdigt allt där. Åkte hem igen och städade bilen, så otroligt skönt att ha gjort det, det var nödvändigt. Efter en hel vinter som stallbil och ha dragit släp flera dagar i veckan var det relativt nerskitat i hela bilen. Men nu är det gjort!
Jag kom till och med i tid in till Lund och fikade med Sara. Jag är för övrigt ganska dålig på det här med tider...men det vet ni alla om som känner mig. Man brukar få lägga till minst 5-10 min om jag säger en tid, dåligt...jag vet, men jag jobbar på det!
En tur till Flädie hann vi också, det är liksom obligatoriskt att åka dit och uppdatera sig med jämna mellanrum (typ varje-varannan vecka).
Åkte tillbaka till stallet nu på kvällen och körde ner till ridhuset med Pärlan. Snäll som Anna är stannade hon kvar efter att hon ridit och tittade på min sadel som jag haft lite bry med och lite grann på ridningen. Det mesta funkade idag och det kändes BRA.
Nu är Krille här och jag har lagat mat åt oss, pasta och köttfärssås och tro det eller ej men vi åt vanlig pasta! Ni vet sån där vit som vanliga människor brukar tycka om, och det är helt okej!
Kram!
Röjde lite här hemma på förmiddagen sen for jag iväg till stallet och fixade färdigt allt där. Åkte hem igen och städade bilen, så otroligt skönt att ha gjort det, det var nödvändigt. Efter en hel vinter som stallbil och ha dragit släp flera dagar i veckan var det relativt nerskitat i hela bilen. Men nu är det gjort!
Jag kom till och med i tid in till Lund och fikade med Sara. Jag är för övrigt ganska dålig på det här med tider...men det vet ni alla om som känner mig. Man brukar få lägga till minst 5-10 min om jag säger en tid, dåligt...jag vet, men jag jobbar på det!
En tur till Flädie hann vi också, det är liksom obligatoriskt att åka dit och uppdatera sig med jämna mellanrum (typ varje-varannan vecka).
Åkte tillbaka till stallet nu på kvällen och körde ner till ridhuset med Pärlan. Snäll som Anna är stannade hon kvar efter att hon ridit och tittade på min sadel som jag haft lite bry med och lite grann på ridningen. Det mesta funkade idag och det kändes BRA.
Nu är Krille här och jag har lagat mat åt oss, pasta och köttfärssås och tro det eller ej men vi åt vanlig pasta! Ni vet sån där vit som vanliga människor brukar tycka om, och det är helt okej!
Kram!
