Saras tänkta tankar

Att bre smör på en macka, det är en sak de flesta behärskar och man gör det oftast utan att ägna det en tanke. Det är något som blivit automatiserat, man vet exakt hur man vill att det ska vara och tänker istället på något helt annat under tiden.
Idag bryr jag mig inte nämnvärt om huruvida det är lätta, bregott, becell eller något annat och inte heller om hur mycket smör jag brer på mina mackor.
Det kan tyckas patetiskt att ägna tankar åt detta, men en gång i tiden var det väldigt annorlunda.
Då spelade allt det ovannämnda en stor roll.

 "Åh, detta hemska smör, hela förpackningen. 10 g. 100g = x  kcal / 10 = x kcal, inte så mycket på en gång, så onödigt! Min dag kommer att bli förstörd, varför allt detta, det är så jävla onödigt. Man kan äta mackor utan smör om man nu ska äta mackor. Jag drar inte av locket, bara för att jag vet att jag egentligen måste. Men stuntar jag i det, så kanske jag kommer undan. Jag smetar ut det, och låter det längst in vara kvar, det är ingen som kommer märka."

Sen sitter jag där, uppkrupen i fåtöljen med knäna under hakan och armarna virade runt benen. Fan, de kom på mig, igen. 

"Sara, du vet vad som gäller med smöret, varför är det så svårt?"
"Men det är ju inte normalt att äta 10 g smör varje morgon"
"Jo, på två mackor är det och det vet du, det är inget att diskutera."
"Ja men kom inte och påstå att det är normalt att det rinner smör genom mackan när man rostat den!"
"Då får du väl vänta att bre smör tills den har svalnat då Sara"
"Det är fan ändå inte normalt! Ingen människa äter så mycket smör!"

Jag gråter, under samtalet med min behandlare, förtvivlad över det jävla smöret som förstör mitt liv för tillfället. 

Det är svårt att förstå för utomstående, det är jag fullt medveten om, det är tillochmed så att jag själv har svårt att förstå att detta faktiskt har hänt. Det var ett antal år sedan nu och väldigt mycket har hänt, men jag glömmer aldrig den här dagen. 
Jag minns ångesten, det var den som fullständigt styrde mig, jag hade ingenting att säga till om. Dessutom förstod ingen mig, ingen i hela världen. De var bara ute efter att göra mig fet, äckig och oduglig. "Frisk" kallades det. Jag ville inte bli frisk, inte på det sättet. Jag ville bli frisk, på mitt sätt.